Åsikter om ordförandevalet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Folk på gatan tillfrågas utan att vara medlemmar och utan att ha en aning om vad det handlar om.
Ändå menar journalister att svaren måste tillmätas betydelse. Kommentatorer säger sig veta precis hur det är i partiet.
Om traditioner och maktkamp om hur eventuella kandidater måste ligga lågt med tanke på framtida positioner uttalar de sig med tvärsäkerhet.
Underligt med tanke på att de inte varit närmare partiet än att de bevistat någon presskonferens. För de som varit medlemmar och aktiva länge ter detta sig mest lite löjligt. Många vill vara med och tjäna en hacka på att "veta"!
När partiet kallar
Även jag hoppas innerligt att vi skall få fram en kvinna som ordförande. Anna Lindh var för mig det självklara valet och hon visste att många hade den förhoppningen.
Därefter har hoppet stått till Margot Wallström, som nu tydligt förklarat att hon inte kandiderar, vilket jag tycker är svagt. Om hon orkar med uppdraget som näst högst inom EU, borde hon orka med att vara partiordförande i Sverige.
När partiet kallar, när medlemmarna visar sitt förtroende, då ställer man sig till förfogande.
Enda kvinnan i framskjuten position, som egentligen inte sagt något, är Mona Sahlin, vilket måste tolkas som att hon kan tänka sig att kandidera.
Mona Sahlin är svårsmält för en som varit engagerad i partiet nästan 40 år. Jag inser till fullo mina handikapp i denna fråga, jag är man och därtill gammal, som om inte detta räckte så är jag också 40-talist. Men även jag skall leva med partiet i förhoppningsvis mer än 30 år till.
Mona, Anna, Margot och några kvinnor till seglade vid samma tid snabbt upp inom partiet då de växt ur SSU-engagemanget, med Mona som starkast lysande stjärna. Hon fick tunga uppdrag i rikspolitiken och hon blev partisekreterare.
Katastrof som ledare
Som ledaregestalt inom organisationen visade hon sig snabbt vara en katastrof. Hon hade dålig ordning och det hände ofta att hon uteblev från sedan länge bestämda möten i organisationen med endast några timmars varsel.
Det blev en visa inom partiet "har du bokat Mona är det bäst att också boka en ersättare" sades det.
För att dölja skandalen tillsattes en arbetsmyra, som biträdande partisekreterare. Vad jag kan ana är det inte särskilt mycket bättre idag.
På den tiden hänvisades det ofta till att hennes barn behövde henne. Detta sågs som förmildrande och sympatiskt.
Vad man inte tänkte på var att väntande på mötet satt många föräldrar som fixat och trixat för att lösa det för sina barn. Jag känner alltså ingen entusiasm för Mona Sahlin som partiordförande. I framtida regeringsbildningar har hon sina klara fördelar som minister.
Det finns inte många kandidater till bland kvinnorna att hoppas på. Men vad jag har kunnat läsa mig till, så har inte Ulrica Messing själv offentligt uttalat sig i fråga om kandidatur (när detta skrivs).
Nuder kan bli partiledare
Men det finns goda andra kandidater om kvinnorna inte vill. Själv skulle jag i så fall gärna se Pär Nuder som ordförande, han har liksom Anna Lindh hade, lite av Olof Palmes snabbhet och skärpa.
Pär Nuder skulle klara uppdraget att leda partiet till valseger för att sedan bilda regering senhösten 2010.