Åter dags att minnas Ådalen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tio år tidigare, på Sandö, hade det också varit hårda sammanstötningar. Men det var inte förrän våren 1931 som det slutade illa på allvar. Fem människor dödades i en konfrontation mellan demonstrerande arbetare och utkommenderad militär.
Den 14 maj 1931 är sedan dess evigt inskrivet som ett sorgens datum i den svenska arbetarrörelsens almanacka.
Varför hände det och varför just då? Närmast en bra förklaring har förmodligen författaren Birger Norman kommit i den bok som heter just "Ådalen 31". De stora tragedierna kräver ofta skönlitterära grepp för att bli riktigt begripliga.
Ådalsdramat har många dystra komponenter. Arbetslösheten var närmast kronisk och nationalekonomin hade fortfarande inget bättre botemedel än sänkta löner att rekommendera.
Strejkbrytare sattes in
Men i Ådalen stod, som Ernst Wigforss konstaterade efteråt, också två rättsuppfattningar mot varann: På den ena sidan arbetarrörelsens solidaritet och rätten att vidta sympatiåtgärder.
På den andra principen om arbetets frihet. Den som arbetsgivarna envist hävdade genom att sätta in så kallade arbetsvilliga, det vill säga strejkbrytare, och då också kunde påräkna samhällets stöd.
Strejkbrytare hade satts in på fler ställen. Men det var just i Ådalen som det kom att få katastrofala konsekvenser. Arbetsgivarpartens ansvar för det som skedde är därmed också oomtvistligt, även om Graningeverkens chef Gerard Versteegh - som någon skrev - var den ende som inte kunde åtalas.
Men till detta kom även rent politiska faktorer. I Ådalen satt de dominerande fackföreningarna på läktaren under uppspelet och fattade inte vad som höll på att hända.
Att kommunisterna spelade en ödesdiger roll går samtidigt aldrig att komma ifrån. De lekte med krafter som de till slut tappade kontrollen över.
Kommunisternas inflytande
Ändå framstår det som obegripligt hårdhjärtat att s-regeringen sedan vägrade bevilja amnesti åt de dömda på arbetarsidan. Att det bidrog till att göra de politiska såren onödigt svårläkta är det i varje fall ingen tvekan om.
Kommunisternas inflytande räckte även till att förvandla begravningsdagen till en politisk manifestation av sällan skådat slag. Närmare ett lokalt sovjetstyre lär Sverige aldrig ha varit än i Kramfors den 21 maj l931.
Kommunisterna inte bara regisserade själva begravningsakten, de svarade också för ordningen på gator och torg. Den ordinarie polisen fick, i nåder, hålla sig i bakgrunden.
Protesterna kom först efteråt. Socialdemokraternas officiella representant Rickard Sandler använde då ordet "likplundring". Att tragedin kommit att bli ett långvarigt politiskt trauma i Ådalen ska man alltså knappast förundra sig över.
Det har inte bara gällt historieskrivningen. Det tog 50 år innan ett monument äntligen kom på plats i Lunde och Bo Widerberg mötte motstånd från socialdemokratiskt håll då han på 60-talet ville spela in sin film om händelserna.
Får inte glömma Ådalen
Och ännu så sent som denna vår har ju socialdemokrater och vänsterpartister återigen lyckats råka i luven på varann inför 75-årsminnet.
Ådalen är fortfarande ett laddat ämne även om allt färre längre minns vad som egentligen hände. Glömma är dock det sista vi får tillåta oss.