Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det blir regeringen och deras stödpartier smärtsamt medvetna om var och varannan dag.
SD som alla partier ville hålla borta från inflytande är enligt många väljarundersökningar nu Sveriges största parti. Försöken att övertyga väljarna om att överge SD har, för att uttrycka det försiktigt, inte varit särskilt framgångsrika.
Det är lätt att hålla med John le Carré när han nyligen fick Olof Palme-priset och i sitt tacktal sa, ”En dag kommer någon att förklara för mig hur det kan komma sig att det råder en så våldsam efterfrågan på lögnare och populister i en tid när vetenskapen är visare, sanningen skarpare och kunskapen mer tillgänglig än någonsin förr”.
Möjligheterna att oskadliggöra SD hade givetvis varit större om alla partier hade hållit fast vid att aldrig ge sig i lag med dem. Men det tog inte lång stund efter regeringsförhandlingarna innan fikamötena med SD avlöste varandra. Januaripartierna som försökte manövrera bort SD genom att ”ta ansvar för Sverige i ett besvärligt läge” får allt färre anhängare.
Frågan som alltfler ställer sig är om S har någon smärtpunkt och när den i så fall inträffar?
Sannolikt är förklaringen till det urusla stödet för S att de förutom att ta ansvar för att vi till slut fick en regering också är beredda att ta ansvar för att genomföra liberal centerpolitik, som ju inte är så särskilt populärt. Allt som väcker upprördhet är politik som C och L har fått med i januariavtalet. Omgörningen av arbetsförmedlingen, borttagandet av värnskatten, avregleringen av hyresmarknaden, uppluckringen av arbetsrätten och välfärd som inte prioriterats.
M vill förändra villkoren för arbetskraftsinvandringen för att förhindra fusk och att människor utnyttjas. V och KD är beredda att hänga på. I Januariavtalet står det att ”Dagens regler för arbetskraftsinvandring ska värnas” men för att undvika ännu ett nederlag i riksdagen är regeringen beredd att förändra vissa delar. Men mycket tyder på att oppositionen inte nöjer sig med löften om en utredning.
S har satt sig i ett läge där de måste övertyga väljarna om två i sig motstridiga ståndpunkter. S säger sig vilja vara ett socialdemokratiskt parti som det går att känna igen. Samtidigt vill de vara ett parti som håller sina löften om att genomföra en politik som igen känner igen som socialdemokratisk.
Konsten att balansera på slak lina är en svår konst. Vilket ben S än står på riskerar de att falla. Framförallt när allt fler står och ruskar på den slaka linan som vore det ett hopprep som snurrar allt fortare.