Det är en av sommarens många varma dagar. Som så ofta drar jag på mig baddräkten och en tunn klänning och ger mig iväg. Inte till badplatsen där turisterna trängs på klipporna och de små gräs- och sandplättarna däremellan. Där kantas parkeringen av mer eller mindre fantasifullt felparkerade bilar, det är kö vid badstegarna och bara en del av glasspapperen hamnar i de uppsatta papperskorgarna.
Jag badar hellre vid en brygga i kanten av farleden. Dit går mestadels bofasta och deras gäster. Inga skyltar visar vägen och där finns varken papperskorg eller parkering. Men de fåtaliga badarna hälsar, diskuterar dagens badtemperatur och varnar varandra för brännmaneter.
Det känns lite mer hemtamt, som om jag hörde till. Jag är ju inte bara en tillfällig badgäst, jag som bor i ett permanenthus, låt vara omodernt, och har lånekort på kommunbiblioteket. Och som irriterar mig storligen när felparkerarna hindrar vår väg till sjöboden som min svärfar en gång skaffade.
Det är förstås en illusion jag håller mig med. Naturligtvis är jag också en av ”dom”, de som kommer utifrån, som inte bor permanent och betalar inkomstskatt till kommunen. Jag bor på Gotland och här i Bohuslän är jag inte någonting annat än de turister jag träffar på därhemma. Och varför skulle det förresten vara bättre att vara en av ”oss” fastboende än en av ”dom” som kommer på besök?
Sommarens hetaste Gotlandsdebatt handlade som ni minns om ”vi och dom”, vilka som kommer utifrån och vilka som hör hemma, vem som får lov att yttra sig och vem som bara bör hålla käften. Nu när känslorna förhoppningsvis svalnat finns det anledning att reflektera lite över vår uppdelning av mänskligheten i ”vi” och ”dom”.
Det finns ibland ett inslag av revanschlust i den uppdelningen. Förr var de fastboende som regel mindre besuttna och sommargästerna de som hade råd. Och då skulle de i alla fall inte komma där och tro att de hörde till. Det där har ändrat sig en del. Många av de som är bofasta på semesterorter åker på charterresa när hösten kommer och blir ”dom” någon annanstans.
Det är lätt att säga att alla ska vara välkomna och lika mycket värda. Det kostar genast på lite mer att lyssna på sommargästernas synpunkter på ”min” lokaltrafik eller sophämtning. Eller att det sitter tiggare utanför affären. För att inte tala om hur det kan kosta på när det drar ihop sig till bygglovsprövning på granntomten.
Så fort vi delar in mänskligheten i ”vi” och ”dom” befinner är oss på ett sluttande plan. ”Vi” har lite större rätt att tycka saker, ”dom” får ta seden dit de kommer.
I andra änden av det där sluttande planet har de som tillhör den andra gruppen förlorat sin rätt, inte bara att ha synpunkter och uttrycka dem, inte bara att ta plats och synas, utan att leva.
Då har ”dom” kallats serber, israeler, tutsier, romer. Vi måste akta oss för att närma oss den kanten.