Att destabilisera en regering
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Modern ekonomisk politik försöker därför hålla inflationen till ett minimum, med brasklappen att deflation, alltså generella prissänkningar, måste undvikas till varje pris. Sedan 1993, efter det att Riksbanken tvingades överge den fasta växelkursen gentemot ECU:n (eurons föregångare), definieras det svenska inflationsmålet därför som en ökning av Konsumentprisindex om två procent årligen, med ett toleransintervall på plus/minus en procentenhet.
Vad som något torde oroa regeringen Borg-Reinfeldt är att Sveriges inflationstakt för juni månad var 4,7 procent. Samtidigt som konjunkturen håller på att mattas av. Åtgärder för att bekämpa inflationen - till exempel räntehöjningar - tenderar nämligen att spä på lågkonjunkturen. Och att föra en expansiv ekonomisk politik - till exempel räntesänkningar och höjda offentliga utgifter - för att dämpa konjunkturnedgången är som att hälla bensin på inflationsbrasan. Nu kan stagflationen, alltså den ovanliga kombinationen inflation och ekonomisk stagnation, förvisso varken skyllas på riksbank eller regeringen. Europeiska centralbanken och hela euroområdet kämpar med samma problem. Men det budskapet är svårkommunicerat, och regeringen kan knappast räkna med att oppositionen kommer att anstränga sig för att skapa klarhet i frågan.
Nej, istället kommer vänsterblocket till förbannelse upprepa Mona Sahlins retoriska snilledrag under Almedalsveckan tidigare i månaden. Man kommer att påminna om, att när Anders Borg under glödande högkonjunktur tillträdde som finansminister 2006, så påpekade han att det tar två år innan regeringens politik ger resultat. Och man kommer att peka på utvecklingen och man kommer att låta väljarna dra sina egna slutsatser av detta.
Till sin dystra strategi för att underminera den kapitalistiska ordningen kunde Lenin ha tillagt att betydligt mindre skall till för att underminera en borgerlig regering.