Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet. Vid sidan av den akademiska karriären har hon också deltagit i skoldebatten och tillhört dem som kritiserat utvecklingen i svensk skola och länge varnat för konsekvenserna av obeprövade metoder och av läraryrkets sjunkande status.
Vad tycker Inger Enkvist om den senaste tidens nyheter från skolvärlden? Under senhösten har det publicerats två stora studier som visar att svenska skolelever tappat ytterligare i internationella jämförelser. Studierna Pirls och Timms mäter läskunnighet och matematikkunskaper hos tioåriga skolbarn.
Inger Enkvist tycker det är bra att regeringen satsar pengar på att Sverige är med i flera internationella mätningar.
– De internationella stora studierna är mycket trovärdiga. Visserligen är de dyra för de deltagande länderna. Men de är kolossalt påkostade, och utförandet och bearbetningen är gedigen. Dessutom gör det internationella underlaget att man får en mer sann bild av vilka förändringar som sker, än om man bara hade tittat på nationella undersökningar. Det är också bra att man är med i mer än en internationell undersökning.
Pirls och Timms visade att svenska skolbarn kan allt mindre jämfört med elever i andra länder. Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Ibrahim Baylan hävdar att det är ett resultat av Jan Björklunds skolpolitik. Det är en analys Inger Enkvist ser som grundlös.
– Det är något Baylan pliktskyldigt säger i egenskap av oppositionspolitiker. Men nedgången började långt innan Jan Björklund blev skolminister. Sjunkande resultat har synts i statistiken åtminstone sedan slutet av 1980-talet. Sedan accelererade det under 90-talet, och enligt de senaste undersökningarna fortsätter det.
Inger Enkvist anser att om man ska förklara varför svenska skolbarn började halka efter andra länder i slutet av 1980-talet bör man titta på vad som hände tio eller femton år tidigare.
– De stora förändringarna genomfördes på 1970-talet. Nya pedagogiska idéer kom till lärarhögskolorna. Dåvarande Skolöverstyrelsen förde en kampanj för att lärarna skulle lägga mer tid på dem som inte följde med i undervisningen. Barn som störde ordningen skulle vara kvar i klasserna. Men det fanns fortfarande många duktiga lärare ute i skolorna. Klassrumssituationen försämrades långsamt. På 1980-talet kunde man se att lärare som hade möjligheten började att lämna skolan för andra yrken. Sedan kom kommunaliseringen och stora förändringar av lärarutbildningen. Dagens situation är resultatet av en lång utveckling.
Trots att den nuvarande regeringen initierat många kloka reformer tror inte Enkvist att vi kan vänta oss en snabb förändring.
– Det finns en naturlig fördröjning innan ett politiskt beslut får genomslag. Man måste tänka på att eleverna är i skolan under tio år. De barn som ska delta i PISA-undersökningen om fem år finns redan i systemet. Deras resultat blir en produkt av den undervisning vi har i dag. Precis som det tog femton år innan 70-talets förändringar fick effekt tror jag att man måste vara beredd att vänta tio eller femton år innan man ser resultaten av dagens politik.
Om Enkvist ska nämna något hon anser snarast behöver rättas till, väljer hon ordningen i skolan.
– Man talar om att lärare flyr yrket på grund av att löneutvecklingen inte har hunnit med, eller därför att det sociala anseendet inte är lika gott som förr. Men jag tror att minst lika viktig är arbetsmiljön. Om en yrkesroll innebär att man förväntas lyssna till okvädingsord från tonåringar, utan att kunna göra något åt det, då kommer människor med självrespekt att undvika det yrket.
– I dag handlar skollagen mest om statens förhållande till kommunerna. Men den skulle behöva utökas med regler som säger vad som förväntas av en elev. Till exempel att han eller hon inte får störa undervisningen.
Jan Björklunds skolpolitiska linje ligger nära Enkvists. Men hon är inte helt nöjd med hur debatten ser ut. Bland annat är hon tveksam till nyttan av att använda begreppet katederundervisning.
– Problemet är att Björklund använder motståndarens ord. Katederundervisning ska beskriva traditionell klassrumspedagogik, men det är förklenande. Det myntades av pedagoger som ville se en övergång till vad man då kallade fri undervisning. Svaret blev så småningom att de som förespråkade mer klassisk skolundervisning kallade den fria undervisningen för flumpedagogik. Man kan säga att katederundervisning och flumpedagogik hänger ihop som varandras motsatser. Men båda begreppen används för att på ett orättvist sätt beskriva en annans ståndpunkt. Det är svårt att bygga en konstruktiv debatt utifrån dem.