Det fanns en socialdemokratisk statsminister som nog är glömd av alla idag. Han hette Rickard Sandler och hans regering satt 1925 – 26, drygt ett år. På den tiden hann den med ett av de stora besluten i svensk politik, ett vägval.
I tre dagar diskuterade riksdagen innan det stora nedrustningsbeslutet fattades. Efter första världskrigets människoslakt var längtan efter fred, ”aldrig mera krig”, stark i Europa. Högern och kung Gustav V stretade emot av alla krafter, men i den frågan var socialdemokrater och liberaler eniga. Antalet arméförband och officerare skars ner kraftigt.
Det här berättar Per T Ohlsson i sin nya bok Svensk Politik. Han slutar med att citera Sandler långt senare: ”försvarsbeslutet var resultatet av en felbedöming”. Då tänkte han på att 1930-talet låg framför med tysk upprustning och nya militära hot.
Jag tror att både han och Per T Ohlsson har fel där. Sverige blev inte angripet av Hitler, trots vårt svaga försvar. Landet klarade sin neutralitet med hjälp av ”eftergiftspolitiken”. Svensk järnmalm fortsatte av fraktas till Tyskland, tyska militära transporter gick genom Sverige.
Om vi haft ett starkt försvar, hade man sturskt nekat då, så att Tyskland måst invadera Sverige för att skydda sina intressen? Tusentals döda unga män, bombade städer, deporterade judar. Så gick det för Norge, som försvarade sig. Medan Danmark gav upp direkt. De danska judarna hjälptes över till Sverige. Vi gjorde en insats! För ett litet land gäller det att kunna hävda sin självständighet utan militära maktmedel.
Den här historien har något att betyda nu när det återigen larmas om hot från en stormakt. Sverige måste rusta upp sitt försvar, heter det. Till vad nytta? Den gången menade Per Albin att pengarna skulle satsas på att bygga upp välfärden, inte på meningslös militär demonstration. Det är bara att hoppas att socialdemokratin klarar att hålla huvudet kallt den här gången också.