I slutet av förra året fick finansminister Anders Borg ett brev från Birgitta Wistrand, ordförande Fredrika Bremer Förbundet, och Åsa Mattsson, senior redaktör för tidskriften Passion for Business. Ämnet för brevet var jämställda bolagsstyrelser och med utgångspunkt i det moderata stämmobeslutet att rösta nej till kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser uppmanade Wistrand och Mattsson finansministern att verka för ett tillägg i Koden för bolagsstyrning innebärande att de företag som inte hade en jämn könsfördelning i sina styrelser, valberedningar och ledningar ska åläggas att förklara skälen därför i sina verksamhetsberättelser.
Svenskt Näringsliv menar att det inte är en politisk fråga vem som ska sitta på olika poster i bolag utan att det är upp till företagsägarna och allenast dem att avgöra. Allt annat är främmande för Svenskt Näringsliv enligt ett uttalande på deras hemsida.
Samtidigt gör Bonnie Bernström, ordförande Liberala kvinnorna, Gunilla Hjelm, ordförande Centerkvinnorna och Maria Fälth, ordförande Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, gemensam sak i frågan genom en debattartikel med rubriken "Kvotering inte nödvändigt för att öka jämställdheten" i Dagens Nyheter för en kortare tid sedan i vilken de listar tio åtgärder, förutom kvotering, för att uppnå en jämnare könsfördelning i bolagsstyrelserna. Att frågan engagerar är en underdrift. Kvotering är ett sådant ord som bara genom att uttalas skapar debatt.
Svenskt Näringsliv är emot kvotering då man menar att kvotering bygger på särbehandling och olika regler för olika människor, någonting som harmonierar dåligt med kraven på likabehandling som jämställdhetsdebatten handlar om. Motståndare till kvotering brukar tala om att ingen vill ha en post/ett arbete enbart på meriten att vederbörande är av kvinnligt kön, utan precis som alla andra (läs; männen) vill även kvinnor erhålla sina uppdrag på grund av kompetens.
Men detta är väl självklart. Problemet med kvoteringsmotståndarnas resonemang i den här delen är att kvotering aldrig handlar om att ge poster/uppdrag till kvinnor som inte har den grundläggande kompetens de behöver för att klara av posten/uppdraget. Men det finns ett uppenbart problem när endast 7 av 262 verkställande direktörer i svenska börsföretag är kvinnor och när andelen kvinnliga styrelseledamöter inte ens uppgår till 25 procent. År 2012 kan den uppenbara snedfördelningen inte bero på att det inte finns fler kompetenta kvinnor, således måste det bero på någonting annat.
Vad det handlar om är snarare det glastak som har funnits för kvinnor inom hela arbetsmarknaden och som alltjämt finns kvar inom flera områden, om än i varierande tjocklek. Ett glastak som i praktiken handlar om att berörda män inte, i bästa fall, ser och i värsta fall inte vill se, kvinnlig kompetens.
Inom näringslivet verkar glastaket vara extra tjockt. Att inte ens en fjärdedel av samtliga styrelseposter innehas av kvinnor är skamligt lågt. Och det är här kvoteringen kommer in. Man kan tycka vad man vill om metoden men faktum är att kvotering får arbetet gjort. Kvotering krossar glastaket för den första generationen kvinnor och sedan rullar det på av bara farten, eftersom det inte råder någon brist på kompetenta kvinnor.
Minns Göran Perssons "varannan damernas" vid hans regeringsbildning. Kvinnliga ministrar är inte längre några främmande fåglar och att dagens kvinnliga ministrar innehar sina poster på grund av kompetens är självklart. Det låter fint med alternativa metoder men för att uppnå de önskade attitydförändringar som de metoderna ofta handlar om, och som sedan i sin tur ska resultera i önskat resultat krävs det tid. Och tid är i denna fråga detsamma som generationer av kvinnor som inte kommer att ha samma karriärmöjligheter som sina manliga kollegor på grund av att de är kvinnor och endast därför.
Är detta rättvist, solidariskt, modernt?
Kvotering skrämmer och det skrämmer framför allt män eftersom det innebär att männen måste börja konkurrera med personer som de annars aldrig hade konkurrerat med. Att Svenskt Näringsliv intar den ståndpunkt de gör i frågan är förståeligt beaktande deras plattform, men att tre kvinnliga ordföranden för kvinnoföreningar inom tre riksdagspartier gör det ger snarare stöd för uppfattningen inom feministisk forskning som säger att kvinnor i första hand identifierar sig med den samhällsgrupp som deras män tillhör än med andra kvinnor från andra samhällsgrupper. Och detta är beklagligt och rent ut sagt sorgligt.
Kvotering är inte idealiskt, men i brist på bättre alternativ är det mest effektivt rätt använt. För under inga omständigheter kan vi fortsätta att acceptera att välutbildade och kompetenta kvinnor inom affärsvärlden ska hindras från att göra karriär endast på grund av att de är kvinnor. Eller?