Man ska inte sparka på den som ligger, heter det, men ibland kan det vara svårt att låta bli att peta lite. Efter höstens riksdagsval kunde vänsterpartiet konstatera att stödet för partiet hade sjunkit för tredje valet i rad.
Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på länge och det blev mycket tydligt att den röd-gröna motsvarigheten till Alliansen inte bar god frukt.
Allt detta är dock gårdagens nyheter. Sådant som vi redan vet. Däremot blir det återigen av intresse vid beaktade av Ohlys senaste utspel avseende partiledarskapet och socialdemokraternas fullständiga frånvaro som det ledande oppositionspartiet.
Mona Sahlin har omkring två månader kvar av sin tid som partiledare för socialdemokraterna. I förra veckan gjorde hon sin sista partiledardebatt i riksdagen.
Vem som ska ta över är antingen inte ännu bestämt eller en lyckad bevarad hemlighet. Att Mona Sahlin inte kommer att bli Sveriges första kvinnliga statsminister kan dock tas för visst vid det här laget.
Däremot är det förbryllande att socialdemokraterna under de gångna åren har fört en sådan erbarmlig oppositionspolitik. Viss ovana må vara en del av förklaringen men det låter svårligen förklara hela situationen.
Måhända inverkar det inte endast på möjligheterna till att värva röster utan även möjligheterna till en konstruktiv oppositionspolitik att socialdemokraterna i flera avseenden saknar en egen politik. Att bara säga "du gör fel" är inte lika attraktivt som att säga "du gör fel, vi borde göra så här". Och socialdemokraterna har mest sagt det förstnämnda, från skattesänkningar till budget till arbetspolitik har det mest låtit "fel, fel, fel" från socialdemokraterna de senaste åren. Så har de också kritiserats för det.
Av den anledningen var det befriande att lyssna på Mona Sahlin under hennes anförande i samband med igångsparkandet av partiets förändringsprocess före jul.
Mona Sahlin gav uttryck för självkritik och att socialdemokraterna hade sig själva och bristen av en egen politik att skylla för det svikande väljarstödet. Insikt är alltid första steget till förändring och socialdemokraterna behöver en förändring.
Om Mona Sahlin har tagit det första steget för sitt parti genom de åsikter avseende förändring hon har gett uttryck för har Lars Ohly en lång väg kvar.
Medan hans företrädare, Gudrun Schyman, har insett vikten av såväl förnyelse som återväxt inom politiken och därmed annonserat att hon avgår som ledare för feministiskt initiativ, borrar Ohly ner klackarna i marken och vägrar flytta på sig.
Trots att allt fler inom Vänsterpartiet ifrågasätter hans ledarskap. Och det med rätta.
Ohly bär ansvaret för en del beslut och utspel i samband med valet som absolut kan ifrågasättas. Så som hans brist på lojalitet gentemot Socialdemokraterna och Miljöpartiet avseende vissa överenskomna frågor, "frieriet" till sambon under sändning av en partiledardebatt, uttalandet avseende amning samt att han är kommunist.
Ohly kommer att fortsätta att ställa upp till valet som partiledare eftersom han enligt egen utsaga "blir bättre och bättre". Ja, sämre kan han väl knappast bli.
Ohlys fullständiga nonchalans mot den interna kritiken mot hans ledarskap avslöjar drag av maktfullkomlighet som måhända inte är främmande för företrädare för kommunistiska åsikter, men som ingalunda är smickrande eller förtroendeingivande för någon. Ohly borde göra en Sahlin och inse att inte heller han kommer någonsin att bli statsminister, eller för hans del, inte ens minister. En lokförare borde inse vikten av att saker och ting går som på räls och det gör inte Ohly för närvarande.
Såväl socialdemokraterna som Vänsterpartiet ligger ner efter sina respektive valförluster i höstas.
Att kritisera deras sätt att hantera nuvarande situation är måhända att i vart fall peta lite på den som ligger.
Men det är ett berättigat petande, för rådande läge inom det socialdemokratiska partiet eller de uppenbara svårigheterna att förenas över partigränserna i det röd-gröna blocket är inte godtagbara ursäkter för att så fullständigt lämna sitt ansvar som oppositionspartier och därigenom lämna spelplanen fri för regeringen.
Alla demokratier mår bättre av att regeringens politik ifrågasätts på ett konstruktivt sätt framför en lam opposition som endast hostar till lite här och där. Och allt sedan valet är enstaka hostningar allt vi har hört från vänstern.
Hade jag varit socialdemokrat eller vänsterpartist hade jag varit irriterad. Kanske tur för Sahlin och Ohly att de inte är så många längre...