Att räkna in Gotland var första framgången

Politik2007-02-10 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När jag läste Carl-Erik Nilssons bok "Från Georg P till Gunhild B" så påmindes jag om den uppgörelse om gränsdragningen i Östersjön mellan Sverige och Sovjet som undertecknades den 12 januari 1988. Då hade jag övergått från nyhetsjournalistiken till den kommenterande journalistiken, men hade mindre än ett års erfarenhet av det sistnämnda gebitet.
I ärlighetens namn skall jag erkänna att jag inte hade alldeles klart för mig hur jag själv kommenterade händelsen, men inte helt oväntat låg kommentarerna väl i linje med den samstämmighet som fanns bland politiker och myndighetspersoner. Visserligen fick Sverige avstå en fjärdedel av det som då kallades den vita zonen, men i förhållande till Sovjets ursprungskrav på att tillgodoräkna sig hela så var det ändå en svensk framgång.

Gotland räknades med
I 19 år hade förhandlingarna om uppdelningen av rättigheterna i Östersjön pågått. Det fanns givetvis internationella överenskommelser att bygga en uppgörelse på, men även sådana har utrymme för tolkningar.
Sovjet inledde med sin egen tolkning. När den så kallade mittlinjeprincipen skall tillämpas i det här fallet så skall den linjen gå mellan svenska fastlandet och den baltiska kusten.
Gotland skulle inte räknas som svenskt territorium!
Det tog mer än tio år att övertyga Sovjets förhandlare att Gotland faktiskt skulle räknas med. Ändå blev det ingen uppgörelse förrän flera år senare, när Gorbatjov satt sina avgörande reformer glasnost (öppenhet) och perestrojka (förändring) i verket.

Mycket tydlig
I dessa dagar har vi gränsen klar sedan snart 20 år. Sverige fick avstå 25 procent av den vita zonen men fick 75 procent. I andra jämförande siffror kan detta beskrivas som att Sverige fick drygt tre gånger Gotlands landareal som svensk ekonomisk zon medan Sovjet fick drygt Gotlands landareal till sin.
Innan överenskommelsen var dock många mycket tydliga: Sverige skulle ha hela vita zonen.
Carl Bildt var på Gotland den 1 februari 1981, då hade dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin antytt att Sverige kunde kanske avstå en del av vita zonen för att nå en slutlig lösning. Carl-Erik Nilsson beskriver Carl Bildts gotländska besök så här i sin bok:
"Det förhandlingsbud regeringen Fälldin gett ryssarna var en allvarlig eftergift från svensk sida förkunnade Bildt. Den ekonomiska gränslinjen i Östersjön kunde komma att uppfattas som en ?framtida riksgräns mellan Sverige och Sovjet? och Sovjet kunde sedan ?placera fasta militära installationer? inte långt från den gotländska kusten.
- Regeringens principlöshet kan äventyra svenska säkerhetspolitiska intressen, förkunnade den unge moderate ?påläggskalven? Carl Bildt för sina gotländska lyssnare."

Sitter kvar hos många
Tankegångarna känns igen från åtminstone de gotländska lokalmoderaterna i dagens debatt om gasledningen. Däremot har vi inte hört ett ord om vi gör för stora eftergifter i gasledningsprojektet eller inte från Carl Bildt. Och detta trots att han nu sitter i beslutsställning och som utrikesminister har stort inflytande i den här frågan.
Här har vi ett klart exempel på hur lätt det är att i oppositionsrollen och i sin karriärsträvan ge glasklara uttalanden. I maktställning måste man däremot var betydligt mer försiktig med orden. Med detta vill jag inte ha sagt att Carl Bildt "ligger lågt" med anledning av sina tidigare ekonomiska intressen i rysk affärsverksamhet med fossilgas.

Hjälp på traven
Men hur var det då med mina egna skrivningar i januari 1988? Jo, som sagt överensstämde de mycket väl med många officiella uttalanden som gjordes och jag anslöt till linjen att trots att Sverige inte fick hela så var det bättre att avstå en del i en uppgörelse än att ha en fortsatt osäkerhet.
När jag läser mina ordval och slutsatser kan jag också konstatera att jag säkert hade följt debatten noggrant och "adopterat" vissa uttryck. Jag skriver om sedvanerätt och andra internationella överenskommelser som om jag skulle vara en "riktig expert". Så var det givetvis inte. Och så är det inte heller i dag.
Jag kan väl påstå att jag har skaffat mig erfarenheter som gör det lättare att analysera och inta egna ståndpunkter i flera frågor. Men som alltid måste man i sina källor ha tillgång till de verkliga experterna på respektive ämnesområden. Och detaljkunskapen blir då en färskvara. Precis som det var för mig i gränsuppgörelsen för Östersjön 1988.