Det sägs ofta att klyftorna är små i vårt land. Det finns fog för den synpunkten. Det finns inga andra exempel i världshistorien på ett demokratiskt land som haft så små ekonomiska klyftor som Sverige på 1980-talet, sa till exempel forskaren Michael Förster på OECD till SVT i våras.
Sedan kom en djup ekonomisk kris som resulterade i kraftiga nedskärningar under 1990-talet. De fick de effekter vi kunde vänta men genomslaget tog längre tid än beräknat och sambanden blev därför svårare att se. Idag när vi också fått ny politisk färdriktning med Alliansregeringen ser vi dem tydligt. För den tiondel som har det sämst har i stort sett ingen utveckling skett under de senaste tjugo åren enligt SCB:s siffror. De har inte fått ta del av att Sverige som nation haft en tillväxt. Den tiondel som har det bäst har i stället ökat sin disponibla inkomst med nästan 80 procent. Klyftan vidgades först långsamt, gjorde ett hopp runt år 2000 och har växt stadigt på senare år. Rörligheten mellan inkomstgrupperna tycks inte heller ha ökat.
En grundläggande skiljelinje i svensk politik ligger i synen på de uppkomna klyftorna och hur de bör bemötas. En del borgerliga debattörer säger öppet, andra mer inlindat, att det är bra om klyftorna ökar. ”Att en borgerlig regering utmanar S i en minsta inkomstklyftor-tävling är detsamma som att rätta sig efter vänsterns agenda” skrev ledarskribenten Siri Steijer i Svenska Dagbladet 18 juni 2013.
Under den långa vägen från 1930-talet fram till det jämlika Sverige hade Socialdemokraterna en unik ställning i svensk politik. Det betyder inte att andra partier inte hade något inflytande alls, den socialdemokratiska regeringen hade sällan egen majoritet. Men den långsiktiga färdriktning partiet stod för gick mot jämnare och rättvisare villkor i samhället. Det medförde också att landets resurser utnyttjades bättre genom att högre utbildning blev tillgänglig för alla. I det som brukar kallas den svenska modellen ingick en stor offentlig sektor och överenskommelser på arbetsmarknaden. Det skapade trygghet, få arbetsmarknadskonflikter och ökande välstånd. Sverige fick råd att genomföra reformer.
”Svenska löntagare har i årtionden sett att modellen fungerar. Det har skapat en trygghet och tillit som är extremt svårt att bygga upp – men mycket lätt att rasera” skrev Karin Pettersson i Aftonbladet för en månad sedan.
Den valrörelse som avslutas nästa söndag handlar i grunden om vilken färdriktning vi ska välja framåt. Alliansregeringen har fått pröva sitt recept. Det som var de gamla moderaternas systemskifte och som då uttrycktes oförblommerat i skrift av såväl Fredrik Reinfeldt som Anders Borg är de nya moderaternas politik i dag. Majoriteten av de förändringar dåvarande M-ledaren Bo Lundgren föreslog är idag genomförda. Vi ser resultatet. Arbetslösheten som skulle minska är idag högre än när regeringen tillträdde. Sjukskrivningarna som skulle minska med försämrade villkor är idag på samma nivå eller något högre än när försämringarna infördes. Klyftorna växer.
Sverige har varit världsmästare i jämlikhet. Vi kan bli det igen. Men då måste vi ställa upp i tävlingen. Och välja rätt lagledare.