Att vända på myntet om och om igen
Fadime Sahindal.Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX
Foto: Björn Larsson Ask/SvD/SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För varje känt fall av hedersmord finns ett stort mörkertal. Flickor vars namn inte ens blir en rubrik. Flickor vars öde totalt göms undan omvärldens uppmärksamhet. Sara, Pela och Fadime har på sätt och vis kommit att personifiera hedersproblematiken i Sverige och myndighetsvärldens arbete med att hjälpa och förhindra att ytterligare namn läggs till deras. Ett arbete som i många och mycket handlar om att upptäcka flickor i riskzonen och hjälpa dem till en säker vardag.
Det är omöjligt att ta del av Medine Memis öde utan att tanken väcks vad tänkte hennes pappa på, om det nu var han, när han stod och hällde jord över sin 16-åriga dotter som levande och vid medvetande satt bakbunden två meter ner i en grop vid sidan av honom? Hur kan man göra en sådan sak? Samma fråga som väcks vid reflektion av Saras öde, Pelas när hon skjuts till döds den 24 juni 1999 eller Fadime, som slutar sitt liv på samma sätt 2003. Vad är det som får en människa att agera på ett sådant sätt?
Just den frågan försöker Emre Güngör och Nima Dervish att besvara med sin bok "Varför mördar man sin dotter?" Författarna vill lyfta fram andra sidan av hedersmyntet, det vill säga männen bakom dessa dåd, för att försöka förstå varför. Tanken är att för att vi ska kunna komma tillrätta med hedersproblematiken måste vi fokusera på männen, de personer som håller i pistolen, livremmen (vilket var vad som användes för att strypa Sara till döds) eller spaden. Jag förstår deras resonemang, även om deras bok haltar. Ändå översköljs jag av en trötthet.
Trötthet för att så fort det handlar om att belysa en orättvisa för kvinnor, eller ett jämställdhetsproblem eller som i det här fallet med hedersproblematiken det faktum att det finns en kulturell yttring som inom kulturen berättigar män att döda flickor för att kulturen knyter männens "heder" till flickornas beteende, så måste uppmärksamheten och lösningen stå att finna hos männen. Återigen marginaliseras flickorna till objekt till männens handlande och flickornas öde, deras liv och personer hamnar i skymundan.
Güngör och Dervish lyfter bland annat fram Fadimes pappa och Pelas pappa och i samtal med dessa, vilka visar sig vara fruktlösa, försöker de resonera med dem kring begreppen heder. Varken Fadimes eller Pelas pappa vill dock tillstå att morden på deras döttrar hade någonting med heder att göra. Där Gitta Sereny lyckades misslyckas Güngör och Dervish och rubriken blir alltjämt obesvarad. Men om inte ens de som håller i pistolen vill tillstå att hedersproblematiken finns, var börjar man då med de männen? Män som framstår som mer besvärade av att Sverige lyssnade på deras döttrar än att de är döda.
Jag säger inte att det är fel att inkludera männen i arbetet med att komma tillrätta med hedersproblematiken. Men jag vänder mig mot att arbetet måste polariseras. Varför måste man antingen fokusera på flickorna eller på männen? Enligt en undersökning från 2009, vilken refereras till i Güngörs och Dervish bok, lever bara i Stockholm omkring 4 000 ungdomar i en hederskultur. Det är uppenbart att problemet är betydligt större än vad samhället tidigare har trott. Det arbete som Sharafs hjältar gör, som i samtal med unga killar i hederskulturer försöker få dem att inse det felaktiga i deras resonemang kring kvinnor och heder, är givetvis oerhört viktigt för att vi inte ska få nya Fadimes eller Pelas imorgon. Men under det arbetet är det ännu viktigare att inte på bekostnad av männen glömma bort döttrarna, systrarna och mammorna. Det ju ändå den sidan av myntet som får betala det högsta priset om vi misslyckas i vårt arbete.