Att vara fet är ingen synd
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men kampen mot fetman är problematisk på fler sätt än så. Att hålla sig i form har blivit en modern dygd, ett tecken på god karaktär. Den som är fet anses ha spårat ur och tappat kontrollen. Var och en förväntas ta ansvar för sin egen hälsa, och att dras med fetma blir då någonting ansvarslöst. Talet om att "synda" är inte bara skämtsamt. Vår syn på hälsa och kroppsvikt blir allt mer moraliserande. De som inte lever upp till idealen möts med medlidande, nedlåtenhet och till och med förakt.
Kroppsvikt har blivit en tydlig statusmarkör. Människor med hög utbildning, hög lön och höga samhällspositioner har vanligen vältrimmade kroppar. De feta kropparna återfinns framför allt i eftersatta förorter, i invandrarfamiljer och bland lågutbildade med monotona, lågavlönade arbeten eller inga arbeten alls. Och det är en skrämmande effektiv statusmarkör - kroppen bär man ju alltid med sig. Den fungerar också rättfärdigande - det framstår som naturligt att smala och förmodat effektiva och ansvarstagande personer lyckas i karriären, medan de feta halkar efter.
Nedlåtenheten mot feta är alltså till stor del en nedlåtenhet mot dem som står lägre på den sociala rangskalan. Därmed får folkhälsokampanjerna ett obehagligt paternalistiskt drag - den sunda, välutbildade medelklassen läxar upp och disciplinerar den ansvarslösa underklassen.
Att vägra banta framstår i det perspektivet närmast som en motståndshandling. Det finns också sociala rörelser som kämpar mot fördomar och uppmanar feta att vara stolta. Det finns kritiska överviktsforskare som ifrågasätter etablerade sanningar och hävdar att motion är en viktigare hälsofaktor än kroppsvikt, och att den sociala stigmatiseringen av feta är hälsofarligare än fetman i sig.
Men dessa ifrågasättanden skjuter delvis förbi målet. Det kvarstår ändå en medicinsk hälsorisk med fetma. Att nöja sig med att de fattigaste också är de fetaste är en sorts kapitulation. Bättre då att uppmärksamma de ojämlika förutsättningarna att leva hälsosamt. I anglosaxiska länder finns exempelvis veritabla "matöknar" - bostadsområden där det knappast går att köpa frukt och grönsaker till överkomliga priser, bara färdiglagad mat, snacks och sötsaker. I Sverige finns säkert andra mönster, och de återstår till stor del att utforska.
Observera att man inte behöver vara socialist för att föra den här typen av resonemang. För en del nyliberaler är det kanske förkastligt att ens diskutera i termer av klass och strukturella orättvisor. Men ur konservativ synpunkt är det självklart att skärskåda det moderna samhällsmaskineriets subtila grymheter - materiella såväl som mentala - och att solidarisera sig med dem som drabbas.