För den som vill bli offentligt hånad och smädad finns det förmodligen inget säkrare sätt än att offentligt ifrågasätta vänsterhegemonin inom kulturen. Bengt Ohlsson gjorde just detta förra veckan. Och hans namn löper just nu gatlopp på Stockholmstidningarnas kultursidor. Där kan man läsa att Bengt Ohlsson har missförstått, att han saknar argument och för säkerhetsskull ingår han förmodligen i främlingsfientliga nätverk.
Stormen bevisar på ett alldeles utomordentligt sätt Ohlssons tes. Det finns en elitgruppering som är livrädd för kritik och den använder oschyssta metoder då den blandar sig i debatten.
Däremot har Ohlsson missat en viktig faktor. Den så kallade kulturvänstern är ingen företeelse som vuxit ur svenskt kulturliv, utan en politisk skapelse från kalla kriget. Och dess skräck för att ifrågasättas handlar mer om ekonomi än om ideologi.
I dag vet vi att mycket av det tankegods som utgjorde grunden i den så kallade progressiva rörelsen på 60-talet var en del i ett sovjetiskt propagandakrig i Västeuropa. I Sverige utgjorde ungdomsrörelsen en särskild utmaning eftersom den riskerade att bryta ut delar av arbetarrörelsen och därigenom riskera Socialdemokraternas parlamentariska underlag. Olof Palme löste den knipan oerhört smart. Han knöt helt enkelt proteströrelsen till staten och gjorde de radikala kulturkrafterna ekonomiskt beroende av staten.
68-generationen fick motta en stormeld av privilegier som egentligen inte hörde hemma i den svenska jämlikheten. De som kvalade in under DDR-begreppet kulturarbetare gavs generösare a-kasseregler. Flera fick livstidslånga konstnärslöner. Betongarkitekter fick förhandsrätt till offentliga byggnationer. Modern konst för fantasipriser beställdes till offentliga institutioner, marxister tog över universitetens professurer. Med tiden kom generationens företrädare besitta mängder av chefsjobb i branscher kopplade till kultur, men politiskt finansierade.
Palmes agerande var smart. Sverige kom i det korta perspektivet lindrigt undan. Vi slapp den terrorvåg som till exempel Västtyskland och Italien drabbades av. Men det som gick fel var att svenska regeringar fortsatte att gynna den här gruppen även efter kalla krigets slut. Dess ställning har ingen folklig grund. Den motsvarar inte, och vill inte representera, svenska folkets kulturintressen.
Bengt Ohlsson rider mot väderkvarnar när han utmanar kulturelitens idévärld. Den är ytterst sekundär. Kulturvänsterns makt bygger på att den är sammanflätad med makten. Medlemmarna återfinns på institutioner och i verksamheter som bygger på offentligt finansiering. Vill man bli av med kulturvänstern måste regeringen våga börja skära i deras privilegier.
Vill man se ett slut på enkelriktningen av den så kallade kultureliten måste man använda politiska medel. Tyvärr är den nuvarande regeringen minst lika rädd som någon socialdemokratisk för att reta den så kallade kultureliten.