Aung San Suu Kyi, sann människa
Aung San Suu Kyi i Burma är en folklig ledare, fängslad i tjugotalet år av en rädd och skärrad diktatur. Nu är hon släppt ur sin husarrest.
Foto: Khin Maung Win
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Båda är fyrbåkar i en värld där alltför många människor tvingas kämpa dagligen för demokrati och rättvisa, för liv och utveckling, för sina barns framtid. En daglig kamp mot fattigdom, förnedring och övergrepp.
Folket som segrar
Aung San Suu Kyi och Nelson Mandela är sanna människor. Sanna mot sina liv, sanna mot sin omvärld. Att verka något gott för det allmänna. En kvinna och en man som går i spetsen för demokratirörelser som inte går att stoppa. Folket som segrar, även om det kan ta sin tid.
Folket överlever alltid de enskilda diktatorerna och det orättfärdiga system som de skapar för egen vinning. De är många, diktatorerna, som fallit tungt från piedestalerna genom åren. Situationen i Burma grundlades redan 1886 då landet blev en del av det brittiska kolonialväldet. Självständigheten kom 1948, året efter Indien och Pakistan. Under kolonialtiden hade landet sugits ut av engelsmännen och påtvingats engelskt mönster och organisation.
Så lämnar kolonialmakten plötsligt kolonin vind för våg. Allt för ofta styrs de in i famnen på starka män som utvecklas till diktatorer för att slå vakt om makt och rikedomar. Ett förfärande enkelt och förutsägbart scenario.
Återupprepat gång på gång i Asien och i Afrika. Kolonialmakternas beteende skulle om det genomfördes av en enskild person leda till hårda straff. Men länder går fria, liksom dess ledare. En märklig tingens ordning som ständigt upprepas.
Militärjuntans Burma
Burma är ett av världens allra fattigaste länder. Och har allra flest barnsoldater, minst 70 000. Men generalerna äter gott och dövar sina samveten. Ständigt längtar burmeserna efter utveckling och en dräglig tillvaro för sig och sina barn.
Längtar efter en demokratisk regim som kan ta vara på de stora resurser som finns i landet för folkets bästa.
Författaren George Orwell (han med boken 1984) förutspådde att Burma var det land i kolonialväldet som skulle klara sin självständighet allra bäst. Men militärkupper kom emellan och en värld som blundar. Det är här det blir så obegripligt. Att man kan blunda för andra människors lidanden. Ett helt lands lidande. Allt medan man vräker ut ekonomiska resurser på vapen och på krig i Irak och Afghanistan. Eller etablerar handelshinder som undertrycker utvecklingsländer.
Eller exploaterar ändliga naturresurser för egen kortsiktig vinning. Eller ägnar tid åt att diskutera en skvallerbok om en kung i ett litet land i norr. Eller att ett gammalt statsbärande parti i detta lilla land slickar såren efter en valförlust, utan att säga ett pip om Burma.
Nog är det en märklig värld vi lever i.