Av försvaret bidde ingenting
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sedan dess har saker och ting förändrats. Det har blivit angeläget att spara. Hoten mot rikets säkerhet är mindre och av en annan art, och dessutom behövs pengarna till annat. Så har försvaret krympt. Det kan inte längre möta ett invasionsförsök, inte ens i några dagar. Istället har det fått en ny roll som bättre sägs motsvara det säkerhetspolitiska läget: Svensk trupp skall bidra till en fredlig utveckling i vårt närområde. Men det nya försvaret är inte mycket billigare för det. Omställningskostnader äter upp det mesta av besparingarna.
Man kommer att tänka på den stackars mannen som kom till skräddaren med ett tyg och bad om en rock, och kom tillbaka på lördag och fick veta att det bidde ingen rock utan ett par byxor, och de skulle vara färdiga på lördag. Och som kom tillbaka på lördag och fick veta att det bidde inte ett par byxor utan bara en väst Av det svenska invasionsförsvaret bidde det alltså en fredsstyrka. Och sen då?
Jo, oroligheter bryter ut i centralafrikanska Tchad i samband med Darfurkonflikten. Den humanitära situationen är mycket svår med tusentals människor på flykt. Sverige bestämmer sig för att skicka trupp till området som del av en större EU-styrka, ett gott initiativ som också ligger i linje med regeringens ambitioner på Europapolitikens område.
Nu förklarar försvarsminister Sten "Tomhylsan" Tolgfors att det svenska förbandet måste återvända hem efter 16 veckor. Huvudstyrkan kommer att skickas hem efter bara åtta veckors full operationell kapacitet. Oavsett hur situationen utvecklar sig. Sverige har inte råd att hålla soldaterna på plats längre.
Vi rekryterar alltså en styrka, utrustar den och flyger den runt halva jordklotet för att bidra till en fredlig utveckling i ett helt främmande land. Efter ett par månader, när de någorlunda börjat anpassa sig till kulturen och klimatet, och i övrigt etablerat sin närvaro på så sätt att de kan göra nytta i landet, så skickar vi hem soldaterna.
Vad tänker sig regeringen att en sådan styrka kan åstadkomma? Eller är syftet snarare att göra en politisk markering, att Sverige (till skillnad från en del andra länder) gärna bidrar till internationella insatser även om resurserna denna gång inte räckte hela vägen fram? Det är en farlig form av symbolpolitik. Risken är att Sverige gör sig till åtlöje inför resten av Europeiska Unionen.
Från ett svenskt perspektiv är försvarsministerns budskap inte bara pinsamt, det är också djupt oroväckande. För där sitter mäster skräddare igen, uppflugen på ett bord med benen i kors. Och inför sin uppdragsgivare, det svenska folket, tvingas han erkänna att, ja, av det svenska invasionsförsvaret bidde det ju en fredsstyrka. Och av den svenska fredstyrkan bidde ja, det bidde nästan ingenting.