Även Gotland har fläckar
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En vän till mig, som har rötterna i Västsverige, brukar påpeka att jag är släkt med alla på Gotland. Jag själv ser inte min släkt som speciellt stor, utan snarare av det mindre slaget. Dock kan jag erkänna att jag, tack vare att min mamma håller stenkoll på "min gammelmorfars brors frus syskonbarns make", känner till fler släktband än normalt. Samtidigt som jag inte fått möjligheten att träffa alla mina fastlandskusiner, kan jag med hjälp av min mammas, så kallade, kunskap ta reda på och få möjligheten träffa mina gotländska d-kusiner om jag så ville. Detta känns en smula bisarrt. Är alla lokalpatrioter på Gotland?
Inavel är ett ord som alltid har, och alltid kommer prägla vår ö. De gotländska släktbanden är utan slut och det känns som att man, för var dag som går, upptäcker en ny släkting.
Misstolka mig inte, jag är otroligt tacksam över att jag exempelvis står mina a-kusiner så pass nära som jag gör. Men samtidigt känns det en aning obehagligt, då jag bland annat hört historier om aningslösa släktingar som ingått förhållande.
Sedan är frågan hur många av dessa historier som verkligen stämmer, då gotländska rykten har en förmåga att sprida sig som pesten. Eller nej - ryktena sprider sig likt en förkylning som stegvis utvecklas till pesten. Det kan gå från att en person på offentlig plats skakat hand med någon av det motsatta könet, till att dessa två planerar att rymma till andra sidan jorden. Förvanskat skvaller är något alla gotlänningar råkat ut för, och det är just denna orsak som får många att längta härifrån. Rykten har en sådan överdriven makt, då de kan få en person att tveka på sin självkännedom. Man ser sin spegelbild som en karikatyr av sig själv.
På Gotland går begreppen fördomar och stereotyper hand i hand, allra helst på öns gymnasieskolor. För alla vet väl om att de som bär keps samt snusar går fordonsprogrammet? Och att alla som går naturvetenskapliga linjen har ett par glasögon nerhasade på halva näsan samt en grafräknare i ständig beredskap? Alla placeras, frivilligt och ofrivilligt, i särskiljande fack och det går inte en dag utan att människor utifrån dessa fack baktalas och bespottas. Till detta gäller inga undantag, då även de mest färgstarka och unika tilldelas en stereotyp. Vad hände med att originalitet ska främjas och uppskattas? Raritet är för mig något vackert och eftersträvansvärt!
Det sker likaså en markant fackindelning mellan de från landet och de från stan. Jag har flera gånger fått höra att "jag inte ser ut att bo på landet". Bör jag säga tack då? Nej, jag kan inte göra annat än att fnysa. De kan väl allvarligt talat inte mena att det finns sådana framträdande utseenden och yttre attribut att stadsbor och de från landet kan stereotypiseras på det sättet?
Trots Gotlands fläckar vill jag ur dessa se något positivt. Den samhörighet och det breda kontaktnät som förekommer på ön är säkerligen något många andra platser åstundar. Ingen är fläckfri och ingen plats är utan bristfälliga egenskaper. Låt oss dock försöka minska på dessa, som olyckligtvis får människor att vilja fly ön. Istället gynnar vi de värdefulla karaktärsdragen. För Gotland är en fantastisk plats, med underbara människor och fina kvaliteter.