En dag när jag var sju år fick jag inte vara med i kuddrummet på min lågstadieskola. Så fort jag kom nära tjejerna i klassen sprang de iväg. Deras motivering till utfrysningen var att det var min tur att bli utstött. Jag hade inte gjort något fel och jag blev vanligtvis inte mobbad. Det var bara min tur den här dagen, det kändes rätt för stunden.
Ofta är det så, ofta ges det inte någon bättre förklaring. Sedan ska du ta det med en nypa salt, men hur lätt är egentligen det? Att mobba någon var inte okej då och det är inte okej nu, ändå förekommer det konstant. Det sker i klassen, på jobbet, på nätet, i tv-rutan... Överallt. Jag vet inte om det är en ren tillfällighet eller om jag öppnat ögonen mer än tidigare år, men överallt ser jag det. Hatet och vuxenmobbningen.
Det började med Björn Ranelid. Rubrik efter rubrik handlade under en period om Björn Ranelid och hans reaktion på den folkstorm som uppstod efter hans insats i Melodifestivalen. Och visst var det väl mobbning, vare sig han var medveten om vad han gett sig in på eller inte.
Big Brother är ännu ett exempel på vuxenmobbningen. Ja, jag kan skamset erkänna mig vara en av dem som har följt det programmet. Jag tänker inte hålla något försvarstal om varför jag tittat på det utan jag kan bara sammanfatta det med att det varit underhållning - fram till årets säsong.
I år är det ren och skär mobbning som TV4 sänder. Varje dag sänder de en timmes program fyllt av personer som bekänner färg på de mest magstarka sätt. Det spottas i maten, privata ägodelar förstörs och deltagarna går till grova personangrepp. Finns det någon underhållning i det så säg.
När jag var på gymmet igår råkade jag höra en kvinna i medelåldern beklaga sig över att hon fått elaka lappar skickade till sig på jobbet. På lapparna hade arbetskamrater genom grova förolämpningar begärt att kvinnan skulle gå i pension.
Jag trodde att de där anonyma lapparna slutade skickas i och med att man slutade högstadiet. Jag trodde mobbningen skulle upphöra i och med att man blev vuxen.
Men samtidigt trodde jag att smutskläderna tvättade sig själva fram tills att jag flyttade hemifrån, så mina profetior är väl inte de mest tillförlitliga.
Kanske är barnens mobbning logisk trots allt. Kanske var det logiskt att jag blev utfryst den där dagen när jag var sju. Barn har ju alltid tagit efter vuxenvärlden. De gör inte som de vuxna säger åt dem att göra, utan barn gör som de vuxna gör.
När allt kommer omkring ska jag kanske vara glad över att jag bara blev utfryst en dag. Det är åtminstone att föredra framför att utstå grov kränkning på bästa sändningstid i tv. Att bli utstött blir nästan riktigt trevligt i jämförelse.
För att få ett slut på mobbningen måste de vuxna växa upp. Innan dess kan vi inte klandra barnen, för barn är de bästa imitatörerna. Ha det i åtanke nästa gång du vill slänga ur dig den där cyniska kommentaren till din klasskamrat, din kollega eller någon annan medmänniska. Man lever som man lär.