Avgörande klimatfrågor
Miljöministern på toppmötet i Köpenhamn i fjol. Foto: Henrik Montgomery/SCANPIX
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Klimatet uppmärksammas inte lika mycket som i fjol, när toppmötet i Köpenhamn satte frågan i fokus. Där fick den inget svar, eftersom det Carlgren kallar "klimatnationalismen" vann över insikten om att miljöskadliga utsläpp måste minska.
USA och Kina har fått skulden för misslyckandet, eftersom de slukar mest energi. Men de skäl de anför för sitt motstånd känns igen från andra länder.
Kina har nu gått om USA i energiförbrukning. Det beror inte på att USA skulle ha sparat, och det handlar inte om miljövänlig energi. Attityden i rika USA och i mindre rika länder i Asien, Afrika och Latinamerika, med en absolut välkommen ekonomisk tillväxt, ger inte anledning till optimism.
Och man kan notera att även föredömena i EU sätter upp mål som tenderar att ligga en bra bit i framtiden. Dagens beslutsfattare ska inte behöva kända sig jäktade. Det ser alltså ut som att utsläppsläget, i bästa fall, blir sämre innan det blir bättre
I Dagens Nyheter 28 juli påminner Carlgren om Sveriges löfte från i fjol att oavsett internationella överenskommelser minska utsläppen med 40 procent, till 2020. Sverige backas upp av att miljöministrarna i EU:s stora länder Storbritannien, Tyskland och Frankrike lovat minska sina utsläpp med 30 procent, till 2020.
Det finns alltså underlag för Carlgrens planer på att nätverka med länder i och utanför EU om att ställa upp med mer ambitiösa klimatmål än vad som förts fram inför det internationella klimatkonferensandets omstart senare i år i Mexiko. Men det är nog fåfängt tro att Kina, eller Indien, skulle vilja överge den frihet tidigare överenskommelser gett dem att öka sina utsläpp, eller att USA skulle ansluta sig till något man aldrig velat vara med om, detta utifrån sin gamla ovilja att ingå några som helst avtal som upplevs inskränka den nationella suveräniteten.
Trots detta är Carlgrens initiativ välkommet. Bildas en de "klimatvilligas koalition" uppmuntras ju länder med av olika skäl motiverad klimatnationalism att göra vad de vet behöver göra, för sin egen och andras skull: spara energi och utveckla energikällor mindre problematiska än de fossila.
Den rödgröna oppositionen är förstås av en annan mening, men att alliansen ägnat miljön i allmänhet och klimatet stort intresse är nog allmänhetens åsikt. Annat lär påverka utgången av valet i september. Men fortsätter Carlgren att visa att han, Centern och alliansen äger frågan kan den bli just så avgörande som han anser den vara.