Valet till Tysklands förbundsdag (riksdag) den 22 september är en av de viktigaste händelserna i Europa i år. Men det märker man inte mycket av ens i Tyskland. Det finns naturligtvis planer i byrålådorna, men de verkar på något sätt inte stämma med verkligheten. Valtemperaturen är låg, och en månad före valet letar kampanjmakarna efter partiskiljande frågor som kan få fyr på brasan.
Avlysningsskandalen i somras upprörde många tyskar, men när förbundskansler Angela Merkel fick alltför närgångna frågor om vad hon visste om den egna spiontjänsten BND:s medverkan i det amerikansk-brittiska snokandet i miljontalas tyskars privatliv, gick hon på semester. Och när Merkel inte är i Berlin, stannar politiken i Tyskland. Nu är hon tillbaka, men först sedan hennes stabschef förklarat att ”affären är avslutad”.
Mutti Merkel
Varken avlyssningsskandalen eller regeringens upphandling av sex ”drönare” som kostat de tyska skattebetalarna miljardtals euro, eller några andra skandaler i den sittande koalitionen mellan kristdemokrater (CDU-CSU) och liberaler (FDP), tycks bita på ”Mutti Merkel”. Hon är poplärare än någonsin, och uppenbarligen den politiker som tyskarna vill se i spetsen även för nästa regering. Vem hon regerar ihop med, tycks ha mindre betydelse.
Vad vi i resten av Europa ser som en tungfotad politiker som genom sin obeslutsamhet lät skuldkrisen i lilla Grekland utvecklas till en kris för hela euron, ses av tyskarna som något slags antihjälte som stått emot trycket från en fientlig omvärld, och på hemmaplan personligen gjort allt rätt. Regeringens många tillkortakommanden skylls på hennes ministrar.
Vad gör man åt en politiker som trots uppenbara svagheter får rekordhöga förtroendesiffror, och som dessutom lyckats intala 76 procent av tyskarna att de är nöjda med sin ekonomiska situation, trots att de knappt fått några förbättringar under senare år? Många har tvärtom fått det sämre när Tyskland ökat sin konkurrenskraft på det övriga Europas bekostnad. Man får borra djupt i den tyska folksjälen för att finna förklaringen till denna messianska förnöjsamhet.
S lade grunden
Socialdemokraterna (SPD) gör så gott de kan, men historia, budskap och framtoning går liksom inte ihop. Precis som i Sverige, var det socialdemokraterna som lade grunden för den stabilitetspolitik som de borgerliga sedan levt högt på under krisåren.
Nu försöker SPD distansera sig från Harz IV och andra krisåtgärder i början 2000-talet genom en mer social framtoning (minimilön, fler dagis, tryggare ålderdom och så vidare), men det är reformer som SPD:s kanslerskandidat, förre finansministern Peer Steinbrück, inte precis förknippas med.
Steinbrück förmår inte ens entusiasmera kärnväljarna, än mindre SPD:s många soffliggare, och hans yviga manér stöter bort många. SPD har fastnat på 25 procent, och eftersom socialdemokraterna inte vill ha med vänsterpartiet Linke att göra finns det inget rödgrönt alternativ till Merkel. Med 41 procent av väljarna i ryggen, förefaller Merkel kunna välja och vraka bland tänkbara samarbetspartners.
Kollapsade liberaler
Men liberalerna (FDP), som säkrade Merkels återval 2009, har kollapsat, och som det nu ser ut räcker det inte med att de klarar femprocentspärren för att den svartgula koalitionen ska kunna regera vidare. Merkel måste invitera SPD att än en gång äventyra väljarstödet i en ”stor koalition”. Eller lägga an på de Gröna. Beslutet att avveckla kärnkraften har bäddat för ett sådant samarbete.
Får Merkel inte med sig socialdemokraterna eller de Gröna, kan Tyskland stå inför en svårbemästrad regeringskris i höst.