LIBERAL KOMMENTAR
Det blev en vår av brustna förhoppningar.
Moderaterna hade hoppats på att Alliansen skulle vara på god väg att hämta in avståndet till oppositionen, precis som den gjorde 2010, medan Socialdemokraterna hade önskat att i lugn och ro få ägna sig åt statssekreterarskolor och andra förberedelser inför ett okomplicerat maktskifte.
De senaste opinionsmätningarna visar emellertid på ett fortsatt gap på över tio procentenheter mellan Alliansen och de rödgröna.
Men framförallt syns en tydlig försvagning av de två giganterna i svensk politik. I Sifos junimätning får S 29,4 procent och M 21,2 procent. I sammanvägningen av opinionsmätningar är siffrorna 32,1 respektive 22,1.
Det är siffror som för tankarna till Håkan Juholts tid som S-ledare, respektive den långa period, mellan 1980 och 2002, då M låg stadigt parkerade kring 20 procent.
Det anmärkningsvärda i dag är dock att vi har en situation där båda partierna har extremt lågt stöd samtidigt. En rimlig tolkning av opinionsläget är att väljarna har tröttnat på att politiken domineras av två partier som ängsligt sneglar på varandra och inte står för något mer än att man hemskt gärna vill regera.
EU-valet gav väljarna en chans att tänka utanför de senaste årens snäva ramar, och tvärtemot bland annat Moderaternas förhoppningar verkar väljarna ha fått mersmak. Effekten av EU-valet syns både i svaga siffror för M, ett stärkt Miljöparti och att Feministiskt Initiativ, med 3,1 procent, på allvar börjar göra avtryck i riksdagsopinionen.
Med 80 dagar kvar till valet är frågan förstås om dagens opinionsläge håller i sig. Både Socialdemokraternas tradition av att backa under valrörelserna och Alliansens oförmåga att entusiasmera talar för att det mycket väl kan bli fallet.
Det vore omvälvande för svensk politik, och skulle tvinga fram en lång rad omprövningar av partiernas självbilder och relationer.
För resultatet skulle knappast bli det som Stefan Löfven önskar sig när han talar om att upplösa ”fördummande blockpolitik” (DN 24/6).
Det är en tankefigur som handlar om att en stark socialdemokrati ska kunna regera i ensamt majestät, genom att splittra det borgerliga blocket. I stället lär S få lära sig att leva med en tillvaro fylld av kaotiska relationer med två eller tre röd-grön-rosa partier.
Men även den tid då det fanns ett självklart och stabilt borgerligt block som kunde göra anspråk på regeringsmakten skulle vara förbi.
Det är en utveckling vi bör vara rädda för, hävdar bland annat Fredrik Reinfeldt. Och visst finns det ett värde i stabila regeringsalternativ.
Men politik handlar också om ideologi och en vilja att utifrån sina värderingar göra samhället bättre. I den grenen har Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven väldigt lite att erbjuda.