Barn i det infantila samhället
Foto: CHRIS PIZZELLO
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För de allra minsta kan anledningen vara utvecklingen på dagis och förskolor. Det är Barnombudsmannens förklaring: Långa dagar, stora barngrupper, för få vuxna, bullrig miljö... Barn som tidigt börjar på dagis eller förskola riskerar att få en sämre relation till sina föräldrar.
Men tydligast är trenden bland tonåringar. Ja, de har alltid mått dåligt. Men det har blivit värre. Statens folkhälsoinstitut pekar på två förklaringar. Den ena är utvecklingen på arbetsmarknaden. Svårigheten för ungdomar att få jobb har skapat både osäkerhet och en känsla av utanförskap gentemot vuxenvärlden.
Nu håller den utvecklingen på att vända. Regeringen gör det lättare att anställa unga. Arbetslösheten går ner inom alla grupper. På lite längre sikt kan detta mycket väl få positiva konsekvenser för den psykiska hälsan bland unga.
Folkhälsoinstitutets andra förklaring är mer svårhanterad. Det handlar om en genomgripande trend, som ungdomar själva bidrar till: individualiseringen och differentieringen av samhället. Friheten är större och ansvaret tyngre att bära. Vägledningen från de vuxna blir allt mer slapphänt. De vill ju själva vara unga!
Någonstans mellan barndomen och vuxenheten skall tonåringarna finna identitet och stadga, sin plats i samhället. Men samtidigt är de är genetiskt programmerade att bryta upp från institutioner de är beroende av för att lyckas i livet. I själen utkämpas ett slag mellan natur och kultur. Och i takt med att samhällets vägledning blir mindre tydlig blir utgången osäkrare, förvirringen större.
Antagligen finns ett tredje skäl till ungdomars allt sämre psykiska hälsa.
Det var ett reportage i Svenska Dagbladet häromveckan. Det handlade om två terapeuter, Karin Enqvist och Maria Edlund, som tog hand om krisande unga vuxna på sin mottagning på Söder i Stockholm. Ett problem var ständigt återkommande: stress och ångest inför framtiden.
Hela sin uppväxt har 80-talisterna fått höra att de kan bli vad som helst, att världen välkomnar dem med öppna armar. Det har gjort dem karriärsugna och opportuna. Men också livrädda att misslyckas, att inte nå hela vägen fram. Någon gråzon finns ju inte. För vissa av Enqvists och Edlunds patienter har det gått så långt att de inte ens försöker. De blir passiva. Lägger sig ner så att de skall slippa falla.
Hur blev det så här? "Det är inte så lätt att veta vad det innebär att vara vuxen när ens egna föräldrar försöker slippa" säger Maria Edlund, och fångar hela problematiken i en mening. Ungdomskulten tar väl slut någon gång. Tills dess lär det komma fler larmrapporter om hur det är att vara barn i det infantila samhället.