Individualismen är på tillbakagång i Sverige, utropade Charlotta Levay förra veckan när hon presenterade Framtidskommissionens rapport om sammanhållning och rättvisa.
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) håller inte med. När de för första gången på 18 år behandlar etiska aspekter på assisterad befruktning är individualismen utgångspunkt.
På 18 år har den medicinska utvecklingen skapat möjligheter att hjälpa ofrivilligt barnlösa som hade framstått som science fiction tidigare.
Men Smers nya etiska ställningstaganden handlar också om värdeförskjutningar i samhället. Nu talar man inte längre om vad som är naturligt respektive onaturligt i reproduktiva sammanhang, och familjebegreppet har blivit mer inkluderande, skriver Smer.
Men nog är det svårt att inte mumla ”onaturligt” när man läser varför Smer vill upphäva klimakteriet. Genom att låta kvinnor frysa in och spara ägg av ”sociala” skäl (i dag får ägg bara frysas in av medicinska skäl) och ta bort åldersgränserna för assisterad befruktning vill Smer komma åt den diskriminering det innebär att män kan få barn senare i livet än kvinnor.
Man hänvisar faktiskt till diskrimineringslagen, trots att bara fysiska och juridiska personer – inte naturen – kan diskriminera.
Alla ska ha rätt att få hjälp att få barn, vid den tidpunkt och med eller utan den partner de själva väljer, det är kontentan av Smer-rapporten.
Här krockar den med påståendet att individualismen är på tillbakagång. Framtidskommissionen refererar undersökningar som visar att människor sedan 2002 skattar ”självförverkligande” lägre än tidigare. Trendspanares beskrivning av den konservativa ungdomsgenerationen som drömmer om villa, Volvo och vovve pekar i samma riktning.
En generationskrock kan vara under uppseglande. För om dagens unga vuxna är konservativa och tidigt vill bilda familj är det främst brist på bostäder och jobb som orsakar deras ofrivilliga barnlöshet.
Samtidigt finns det 60- och 70-talister som har satsat just på självförverkligande, och som efter år av studier, karriär, resor och sexuella äventyr inser att de behöver medicinsk hjälp för att kunna få barn.
Smer är alltså enögda när de hävdar att hjälp till ofrivilligt barnlösa bara är en fråga om att utifrån självbestämmande och icke-diskriminering erbjuda assisterad befruktning.
Självbestämmande och icke-diskriminering för den ena kan dessutom innebära beroende och diskriminering för den andra. Frågan om surrogatmödraskap belyser detta.
Om en kvinna vill bära ett barn åt sin syster som har förlorat livmodern efter cancer är det vackert. Men när ett förmöget par betalar en lågutbildad invandrarkvinna för att bära deras barn, för att den blivande mamman inte vill förstöra kroppen, är det handel med kroppar. Det är jämförbart med att köpa sex eller en njure, som är förbjudet i Sverige.
Ofrivilligt barnlösa lider och bör få hjälp. Barn är dock ingen rättighet. Individualismen och självförverkligandet får inte drivas så långt att barn och kvinnokroppar börjar betraktas som handelsvaror.