På lasarettsgärdet stod vi uppställda, två långa ringlande led av beväpnade barn. Hundratals som jag minns det, rustade med vad som helst, käppar, påkar, slangbellor. De som kom från Norr och Solberga stod mot oss som kom från Klinten och övriga stan.
Vet inte hur larmet gick. Bara att det var bråttom och att vi måste bli många för att kunna stå emot. Klinten måste komma med, där fanns det erfarenhet. Ingen kunde svika och ingen svek. Trots att det kändes i magen. Vi blev många och de blev många. Över hela gärdet sträckte sig de väpnade barnarméerna.
Fredlig upplösning
Vad hände sedan? Minns inte riktigt, men det blev inte krig, bara en mönstring av styrkor som nog befanns jämstarka. Det hela upplöstes fredligt. Jag gick hem och började förfärdiga en stor plåtsköld. På den målade jag med självlysande färg ett skelett.
Detta utspelades nog i slutet av 40-talet. Någon som var med som minns? Och vad var vi med om? Det var inte som våra dagars gängkrig där övergivna barn försöker skapa mening och tillhörighet genom att imponera på varandra. Detta var något annat.
Gestalta
Finns det en historia som överförs enbart mellan barn? Hela tiden från barn till barn utan att förmedlas av vuxna. Kan (kunde) vi där finna spår av uråldriga vanor och beteende, rädslor och fördomar? I vissa åldrar ägnar sig flickor åt märkliga suggestionskonster som kunde ha utförts av Hejnumkällingarna för att bota sjuka. Och de kan med snabba rörelse "sy fast" en blundande kamrat som sedan måste befrias från de inbillade banden för att kunna röra sig fritt igen.
Pojkarna drömmer ofta om rustningar och intresserar sig intensivt för skräcködlor med kroppspansar. Hur länge sedan är det som det nordgotländska uppbådet med så många tonåringar slaktades av Valdemar Atterdags knektar utanför Visbys murar? Utan något bistånd från stadens borgare. Vilken fruktansvärd syn. Ångesten, övermakten, de sårades dödsskrik.
Arméerna på Strandgärdet. Var det barnens försök att hantera fruktansvärda erfarenheter genom att återgestalta, gång på gång, år efter år? Men nu med fredlig upplösning. Handlade det kanske om första världskriget med sex miljoner döda eller det andra med 60 miljoner döda. En sorts besvärjelse. För att få frid.
Eller stänga av
Spädbarnets skrik tystnar inte. Den oroliga modern kontaktar barnläkaren som talar om för henne att alla judiska spädbarn nu skriker. Detta var i mars 1944. Hitler hade invaderat Ungern eftersom han tröttnat på att Ungern inte tillät nazisterna att deportera judar. Eichman sändes till Budapest för att sköta den saken. Raul Wallenberg var verksam.
Men hur kunde barnen veta? Det kunde de förstås inte. De reagerade på de vuxnas stress och panik. Den ungerskfödde kanadensiske läkaren Gabor Maté var ett av dessa skrikande spädbarn. Hans far var satt i tvångsarbete och hans mors föräldrar skulle snart skickas till Auschwitz och mördas. Vad gör ett barn under så hög stress? Barnet stänger av säger doktor Maté. Och därmed programmeras stressen in i hjärnan. Själv utvecklade han koncentrationssvårigheter och missbruksbeteende. Men det var förstås inte föräldrarnas fel.
Hur drabbas barn idag av ökande klyftor, arbetslöshet och miljökatastrofer. Hur och för vem får de gestalta sin stress och var upplever de mening och tillhörighet?