Barnfattigdomen äntligen avslöjad, utropar Mathias Bred i GA. Om det vore så väl. Det är det inte. Däremot var Uppdrag gransknings uppmärksammade program om barnfattigdomen i veckan nyttigt för att det ger en anledning till att belysa och diskutera barnfattigdomen.
Det är ju inte så att det saknas kunskap på området. Det Magnus Bred kallar siffertrixande är sedvanlig forskning som använder sig av vedertagna begrepp och studier över lång tid. Den visar inte bara att barn i vårt land växer upp i ekonomisk utsatthet med konstant knappa resurser utan också att de som gör det ligger högre i statistiken för ohälsa, skolavbrott och självmord. Att klyftorna har ökat i vårt land drabbar givetvis även barnen i familjer med lägre a-kassa och sjukpenning. Uppdrag granskning har inte ifrågasatt forskningen.
Några barnrättsorganisationer har överdrivit och fört fram en del tillspetsade exempel som jämförelsen med vissa afrikanska länder. De var uppenbarligen inte heller beredda på att bli ifrågasatta. Rädda Barnen drog själva tillbaka en kampanj förra året och trodde nog att frågan därmed var utagerad.
Uppdrag granskning hittade inga svältande barn. Det är jag oerhört lättad över, för vad hade de tänkt göra med dem, visa upp dem i TV?
Barnfattigdomen har en annan dimension än många andra frågor Uppdrag granskning har undersökt. Den som blivit illa behandlad av ett företag eller en myndighet kan ha en stark drivkraft att träda fram och berätta. Att inte kunna ge sitt barn samma förutsättningar som andra har en helt annan laddning. Det finns ett starkt inslag av skam i den här diskussionen som gör den känslig att hantera.
Det finns också en obehaglig moralisk tendens i programmet: en fattig förälder ska minsann inte röka. Hade det varit lätt att göra sig av med ett tobaksberoende hade vi haft en bättre folkhälsa men varför just den gruppen ska ha högre krav på sig är svårbegripligt. Ingen annan behöver redogöra för vart hushållspengarna går.
Laila Bagge, bloggare känd från Idol-juryn, gav häromdagen uttryck för en liknande åsikt : ” Vem fan har råd med en mobiltelefon om man är hemlös”. Hon har senare bett om ursäkt för uttrycket men budskapet spreds. Är man fattig ska man inte ha vare sig telefon eller nikotinsug.
Det här visar en unken syn på vad mottagare av försörjningsstöd till skillnad från andra är tillåtna att göra och inte. På den tiden stödet ännu kallades fattigvård satte Stig Dagerman fingret på det när han inledde en av sina dagsedlar såhär:
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.