Barnens bokstavsdiagnoser - resultat av överstimulans
Clarence Crafoord. Foto: Jurek Holzer/SCANPIX
Foto: Jurek Holzer / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Under de senaste femtio åren så har synen på barn förändrats radikalt. Vad beror detta perspektivskifte på och vad består förändringarna av?
- I min barndom, på 30- och 40-talet var man mycket mer i sin egen rätt, man hade en egen värld skild från de vuxnas. Vuxenvärlden var något främmande; ibland skrämmande och ibland något man strävade efter. Det hette ofta "när jag blir stor" och i leken försökte man vara stor och lekte brandsoldat. Det gör barn fortfarande, men i dag har de en annan slags tillgång till vuxenvärlden.
- En annan betydande utvecklingstrend är att vuxenvärlden har förändrats kolossalt, på 40- och 50-talet var kärnfamiljen verkligen ett fundament, vilket den inte är idag.
Fenomenet som man kallar för "curlande" - hur hör det ihop med skilsmässofamiljer och andra situationer som medför att föräldrar spenderar för lite tid med sina barn?
- Det är det dåliga samvetets kultur. Samhällsidealen är så högt satta idag, man ska ha en vältränad kropp, göra karriär och vara en bra förälder på samma gång. De ska kompensera för allt de missat. Egentligen borde de bara ta det lugnt och leva sina liv och låta barnen andas ut.
- Förr var de gemensamma måltiderna en oas i tillvaron. I ett familjeliv där det inte fanns mikrovågsugnar kom alla hem samma tid och man pratade om ditt och datt. I och med att mikron finns och alla dessa aktiviteter som ska hinnas med, styckas tiden upp.
Barnkonventionen fastslår att alla barn har rätt till vila, fritid och kultur. Överstimuleras barnen med alla måsten i skolan och på fritiden?
- Barn mår bra av att ha tråkigt, och att göra saker som aktiverar deras egen fantasivärld. När man spelar dataspel så får man andras fantasivärld påtryckt. Digitaliserade miljöer skiljer sig på det sättet från att läsa en bok, som aktiverar den egna fantasin och ger en övergång mellan dagdrömmar och den egna verkligheten. Det är ett sätt att orientera sig i tillvaron som berövas de barn som inte läser.
- Det här hör ihop med alla bokstavdiagnoser som har exploderat. Adhd är ett bisarrt påhitt av medicinvärlden. Den typ av diagnostik låser och förväntar ett visst beteende. Nu börjar ju också vuxna påstå att de har dessa diagnoser. Vad det handlar om är en normal reaktion på ett för högt stimuliintag som man inte förmår sätta upp en barriär mot. Om folk skulle läsa riktigt långa romaner; sätta sig ned med Krig och fred i ett soffhörn i stället för att springa från den ena teveapparaten till den andra så skulle de lugna ned sig.
- Vi vet faktiskt inte vad alla dessa avbrutna snuttifierade kontakterna gör med oss i förlängningen. Psykiater betraktar ofta hjärnan som en fristående satellit. Men det är den inte - varenda stimuli som kommer in ger kemiska förändringar i hjärnan. Det är inte så att hjärnan får en förkylning som man kan medicinera bort.
Barnkonventionen kom 1989. Är den tidsenlig idag?
- Den är så pass allmängiltigt formulerad att den ska vara tidlös. Och barns behov ser likadana ut över hela världen. Ett afrikanskt barn som sitter på sin mammas rygg har samma behov av att bli älskat och sett som barnet i ett rikt västerland som sitter i pansarvagnarna som mammorna kör omkring med runt Karlaplan i Stockholm där de åker mellan det ena kaféet och det andra. Man hoppas att dessa barn får en blick från mamman då och då som gör att de känner sig sedda och älskade. Och de flesta klarar sig ju hyggligt. Men man ska inte tro att barnen är lyckligare här än de är i en afrikansk by.