Att stanna i en dålig relation "för barnens skull" är sällan en bra idé. Särskilt dålig är den om den ena föräldern slår och hotar den andra. Barn till lyckligt gifta föräldrar mår statistiskt sett bättre än barn till frånskilda. Men alternativet till skilsmässa är ju inte ett lyckligt äktenskap, utan ett olyckligt. Och sådana mår barn naturligtvis än sämre av.
Även efter en separation har barnet dock rätt till båda sina föräldrar. Därför är det rimligt att i normalläget ge föräldrar delad vårdnad vid separation. Utvecklingen sedan 2006, när en ändring i föräldrabalken gjorde det lättare att få ensam vårdnad, är därför olycklig.
Dels har antalet vårdnadstvister ökat markant sedan lagändringen, dels har mamman i den absoluta merparten av fallen fått ensam vårdnad. Detta kan förklaras med att rätten generellt ger vårdnaden till den förälder barnet bor hos - oftast mamman. Den snabba ökningen av antalet fall där man tar ifrån pappan vårdnaden tyder ändå på att något gått fel.
Men samtidigt som man kan misstänka att pappor de senaste åren har förlorat vårdnaden lite för ofta finns situationer där pappor faktiskt borde ha förlorat vårdnaden, men inte gjorde det.
När den ena föräldern under en längre period misshandlat den andra är delad vårdnad ett dåligt alternativ. Det finns en vuxenaspekt av detta: från destruktiv relation till fungerande delad vårdnad är steget långt. Också ur ett strikt barnperspektiv är det uppenbart att den förälder som länge misshandlat den andra föräldern kan upplevas som hotfull och skrämmande.
Ann Isaksson, verksamhetschef på Alla Kvinnors Hus, redogjorde på måndagen för problemet i Svenska Dagbladet. Hon menar att barn regelbundet, mot sin vilja, döms till umgänge med en förälder som slagit och hotat. Från ett stödsamtal på Alla Kvinnors Hus citerar Isaksson: "Jag vill inte gå till dagis för då kan pappa komma och hämta mig. Jag vill vara med mamma. Pappa säger att mamma är skit och att jag ska slå henne. Pappa slog och sparkade mamma. Mamma slår inte."
Enligt Ann Isaksson är socialtjänstens utredningar inför domstolsbeslut ofta knapphändiga. Riskbedömningar av umgänget mellan barn och förälder saknas. I fall där den ena föräldern regelbundet misshandlat den andra borde sådana rimligen vara standard.
Isaksson föreslår att socialtjänsten rutinmässigt ska remittera våldsamma föräldrar till stödsamtal för aggressionshantering. Det låter vettigt. Men än viktigare är kravet att domstolen ska lyssna på barnet, och respektera dess uttalade vilja att slippa umgås med en våldsam förälder.
Barn har rätt till sina föräldrar. Men det är barnets, inte den vuxnes rätt. Ett barn som är livrädd för den ena föräldern ska inte tvingas till umgänge.