Verklig barnfattigdom, så som FN och Världsbanken definierar den, har inte funnits i Sverige sedan flera generationer. Därför är det egentligen ganska märkligt att vi har en debatt om en svensk barnfattigdom. Vi leker med ord.
Samtidigt som det bara några flygtimmar bort finns föräldrar som måste begrava sina barn på grund av att de inte haft råd att ge dem näring och mediciner.
När Rädda barnen släppte sin rapport om svensk barnfattigdom utgick de från EU:s definition. Där räknas ett barn fattigt om föräldrarna har en inkomst mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det är det rika Europas sätt att se på fattigdom. Ordet är lösgjort från verklighetens botten, och är relativt.
Många hem som nu räknas som fattiga har i själva verket fått det reellt bättre under de senaste åren. Men tack vare att andra också fått det bättre hamnar de ändå under definitionen fattiga. Den svenska barnfattigdomen är statistisk.
Larmet om att många barn växer upp i hem med lite pengar visar på en orättvisa. Men inte på en oväntad sådan, utan på en orättvisa som det socialliberala samhällsprojektet indirekt strävat efter. Det är en självklar följd av individuell och lika beskattning att barnfamiljer relativt sätt blir fattiga.
Det är meningen att svenska medborgare ska ha många barn. Och envisas de med att ha barn ska de helst sättas på bidrag.
Om vi verkligen vill komma åt den relativa barnfattigdomen bör vi överväga att staten ska ta ut skatt efter bärkraft. Löntagare som har försörjningsansvar borde inte behöva betala samma skatt som en ensamstående. Idag betalar en sjuksköterska lika mycket skatt oavsett om hon har en eller fem munnar att mäta.
Småbarnsföräldrar jobbar hårt för att skapa framtiden. Låt dem behålla mer av sin lön som en uppmuntran. Då minskar också barnens pengabrist.
Det vanliga motargumentet är att vi i Sverige löst det genom bidrag. Men varför kan vi inte låta föräldrarna behålla pengarna från första början?
Ett skatteavdrag skulle också innebära bättre motivation för familjer med stora barnkullar att gå från bidrag till jobb. För familjer med många barn, men med okvalificerade jobb, lönar det sig idag sällan att arbeta. Bidragssystemet isolerar både föräldrar och barn, som hålls borta från arbetsmarknad respektive förskola. Mycket av utanförskapet har sin botten i vad som skulle kunna kallas straffskatt på barn.
Att tillåta föräldrar att behålla mer av sin lön vore ett sätt för samhället att visa sin uppskattning. Visst kommer det alltid finnas familjer och barn som behöver samhällets särskilda insatser. Men det har vi råd med om vi bara kommer bort från de stora obligatoriska transfereringssystemen. Skattepengarna bör användas där de gör skillnad.