Mänskligheten består av tre väl skilda grupper – kvinnor, män och barn. Män fick först sina medborgerliga rättigheter i västvärlden. Kvinnor långt senare med exempelvis rösträtt 1921 i Sverige. År 1948 kom FN:s epokgörande beslut: ”Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter”. Ingen lag, men av stor principiell betydelse, dock med stora brister i sin tillämpning än i denna dag.
Krafter verkade också för barns rättigheter. Internationella Rädda Barnen var tidigt ute med en enkel deklaration redan 1922. Men det skulle dröja till 1989 innan FN:s Konvention om barnets rättigheter antogs av Generalförsamlingen.
Nästan alla FN-stater har ställt sig bakom, men det brister i tillämpningen. Inte ens i Sverige har konventionen blivit lag. Barns utsatthet tvingas vi åse var dag i världen, så ock i Sverige.
Det skiljer sig mellan världen och Sverige. Där ute finns fortfarande barnslavhandel, barnssoldater, sjukdomar, fattigdom och krig (senast i Gaza). I Sverige är utsattheten av annat slag: psykisk ohälsa, utsatthet i missbrukarfamiljer och ojämlik uppväxt (ibland kallad barnfattigdom).
Barn tycks fortfarande vara ”det gåtfulla folket” enligt Beppe Wolgers tänkvärda text.
Kanske är det dags att diskutera barns och ungas situation likaväl som kvinnors. Feminism är ju rykande aktuell inför det stundande valet med tydliga konstateranden om ojämlikhet. Författaren John Wall lyfter frågan om barns situation i sin uppmärksammade bok ”Ethics in light of childhood”. Där myntas begreppet childism som en parallell till feminism. Childism är svåröversatt. Barnism känns inte som ett lika slagkraftigt begrepp som feminism. Men det är kanske en tillvänjning som krävs.
Det viktiga är att inse att här finns ett nytt fält att beträda, inte minst politiskt. Barn kommer till oss med alldeles egna egenskaper – nyfikenhet, kreativitet, lekfullhet, framtid. Barn är inga oskrivna blad som vuxenvärlden nödvändigtvis ska fylla i, annat än med kärlek, omvårdnad och erfarenhetstillskott.
Det finns två perspektiv som är viktiga att här ha i åtanke och som tydligt framgår av Barnkonventionen. ”Barnperspektiv” som är ett vuxenansvar enligt konventionens artikel 3 om barnets bästa. Det andra är ”barnets perspektiv” – inte minst genom artikel 12 om att lyssna till barnet och barnets rätt att bli respekterat. Barnism är ett nytt begrepp som bör fyllas med innehåll genom debatt och politiska insatser.