LEDARE: Bäst i klassen?

Med jämna mellanrum framstår den som en experimentverkstad för arbetsvilliga politiker. Alla vill de sätta sin prägel på den, vara den som genomför den slutgiltiga omstruktureringen, omorganisationen och förändringen som gör den svenska skolan till världens bästa läroinrättning, eller rätteligen, den svenska kommunala skolan till den bästa akademiska instansen. Friskolorna erhåller emellanåt en något styvmoderlig behandling i skoldebatten.

Givetvis kan inte heller sittande regering hålla fingrarna borta från skolvärlden. Den generella politikerns uppmärksamhet gentemot skolfrågorna handlar måhända till lika stor del om lyhördhet gentemot väljarna, skolan är ju en fråga som nästan alla kommer i kontakt med på ett eller annat sätt förr eller senare, som lyhördhet mot ett verkligt sakpolitiskt intresse. Oaktat av vilken anledning är det just ovanstående uppmärksamhet som emellanåt har motiverat skällsordet "experimentverkstad" om den svenska skolan. Allt inom skolvärlden kan reformeras, ingenting är heligt och nu handlar det om lärarutbildningen samt förslaget att eleverna ska få sätta betyg på sina lärare från årskurs 3.

Regeringen har överlämnat ett förslag till lagrådet som innebär att dagens lärarutbildning ersätts med ett system som innebär att lärarexamen kan avläggas på fyra olika nivåer; förskolelärare, grundlärare, ämneslärare och yrkeslärare. Regeringen vill att det ska bli tydligare vilka krav som ställs på blivande lärare och utöver ämneskunskaper ska blivande lärare även studera betygssättning, ledarskap och konflikthantering. Det kan tyckas som floskler, men i en tid då fortfarande vem som helst kan få undervisa på grundskole- och gymnasienivå genom dagens vikariesystem innebär nu föreslagna förändringar mer än ordens direkta betydelse. Det är självklart att elevernas förutsättningar att lära sig är beroende av lärarens egen kunskapsnivå. Endast genom riktigt välutbildade lärare med ett engagemang för sitt yrke och en passion för sitt ämne kan morgondagens vuxna tillförsäkras den bästa utbildningen. Det säger sig självt. I det avseendet har Jan Björklund träffat rätt.

Svårigheterna med att tillförsäkra alla elever landet runt en likvärdig grundskoleutbildning utifrån att kommunerna ansvarar för skolornas ekonomi är uppenbar, och fråga är om inte det vore bättre om det ansvaret återigen vilade uppå nationers axlar i helhet.

Vad gäller arbetsron är det nog snart det enda område inom skolvärlden som inte uppmärksammats med en egen reform. Ändå känns det som om det är det område som borde prioriteras. Skolvärlden behöver få lov att ta in de förändringar som drivs igenom, lärarna behöver få ta till sig ett nytt betygssystem så att de blir trygga í tillämpningen innan det kommer ett nytt och eleverna behöver få känna en trygghet i att de vet vilka förutsättningar och villkor som gäller för kommande års studier.

Slutligen, att eleverna skulle få betygsätta sina lärare från årskurs tre. Vad är det för trams och vem är ansvarig för den befängda idén? Elevinflytande i alla ära men hur kan man påstå att en nio-åring är kompetent att utvärdera sin lärare utöver "hon eller han är snäll". Och hur riskerar det påverka lärarna vid betygsättning eller vid konflikthantering med elever? Det ansvaret ska inte läggas på eleverna och arbetsgivaren får helt enkelt hitta ett annat sätt att få in parametrar tillämpliga vid en utveckling av individuell lönesättning inom lärarkåren. Vem som än ursprungligen presenterat det förslaget får omläxa.

Ledare: Bäst i klassen?