Paris i juli
Frankrike är veterligen det enda landet i väst som firar nationaldagen med militärparader. Allt vad landet har av manskap och krigsmateriel tycks ha dragits samman i huvudstaden den 14 juli för att fira Bastiljens stormning 1789. Franska revolutionen var heller ingen fredlig historia. Huvudena trillade ur giljotinen, men den gav oss paradoxalt nog också vad vi idag kallar de mänskliga rättigheterna, och begreppen frihet, jämlikhet och broderskap.
Jetplan sprider Trikolorens färger i skyn, och på gatorna drar den ena truppen efter den andra förbi, taktfast sjungande Marseljäsen och andra kampsånger. Den franska arméns uppsättning av fantasifulla paraduniformer tycks vara outtömlig. De kvinnliga soldaternas eleganta stövlar och slitsade kjolar verkar dock komma från något av modehusen i Paris.
Hemvändande soldater
Soldaterna skyddas i sin tur av en armé av gendarmer, för dagen på gott humör. Folk förhandlar sig fram genom avspärrningarna, varpå befälet förklarar för oss andra att det var en ”exceptionell” händelse.
Folk jublar i alla fall, mest åt de hemvändande soldaterna från Mali. En framgångsrik operation som den socialistiske presidenten François Hollande nu har bråttom att avveckla. Man får inte fresta lyckan för länge.
Efter Mali klagar generalerna på att materielen är lika ålderdomlig som paraduniformerna. Och visst tycker jag mig känna igen ett och annat fordon från lumpen i Strängnäs 1960. Men 90 procent av fransmännen säger sig ändå vara nöjda med sin krigsmakt.
Samtidigt är 70 procent för en Europaarmé. Det är både en säkerhetspolitisk gardering och ett utryck för att fransmännen inte bara är nationalister utan också hängivna européer.
På kvällen blir vi instängda mellan nya kravallstaket vid Triumfbågen, outgrundligt varför. Al- Qaida kunde inte ha gillrat fällorna bättre. De luttrade parisarna finner sig snällt i att trängas ihop som boskap, och stormar inte Justitiepalatset för det. Alltsammans avslutas med ett jättefyrverkeri, som får fransmännen att för en stund glömma att vardagen blivit besvärlig för många.
Ekonomi på lågvarv
Frankrikes ekonomi, som vilar tungt på den privata konsumtionen, går på lågvarv. Folk som har pengar föredrar att spara dem, skrämda av utvecklingen i Sydeuropa. Det betyder att andra får sparken från sina jobb, och inte heller har något att spendera.
François Hollande använde nationaldagen till att försöka gjuta mod i fransmännen. Han sade sig vara övertygad om att det vänder 2014, vilket den politiska satirtidningen Le Canard enchainé liknar vid att ropa land i sikte mitt på Atlanten.
Den försynte François Hollande har inte haft något lyckat år sedan han tog över efter den yvige Nicolas Sarkozy. Ovanpå de ekonomiska bekymren, har presidenten fått sparka sin budgetminister som hade stoppat undan pengar i diverse skatteparadis. Bara mellan en fjärdedel och en tredjedel av fransmännen ger honom godkänt.
Det är lägsta betyget som någon fransk president fått efter 14 månader i ämbetet. Till och med ”Sarko” var så långt populärare, men det slutade som bekant med bottensiffror även för honom.
Frälsare sökes
Sarkozy glassar nu vidare bland kändisarna, miljardärerna och slotten, furstligt underhållen av den franska staten. Kanske bidande sin tid. Den franska högern är i eländigt skick, och söker med ljus och lykta efter en ny frälsare.
Det är dock osäkert om fransmännen verkligen vill ha tillbaka Sarkozy. Det var ju under hans tid som problemen började, och Sarkozys planlösa högerpolitik gjorde inte saken bättre.
önskar man något är det en mindre sparsam kansler i Berlin.