Vissa anklagelser är mer stigmatiserande än andra. Djurplågeri är en av de värsta beskyllningar man kan råka utför. Det tyder på att samhället tar djurvälfärd på allvar och det är bra, men det ställer också höga krav på att den här typen av anklagelser är välgrundade.
I lantbrukspressen har flera fall uppmärksammats där bönder drabbats av djurförbud eller fått sina djur omhändertagna till orimliga kostnader. En del fall var uppenbart välgrundade och då måste åtgärder sättas in och den skyldige dömas.
Dock finns det även andra fall som reser en del frågor kring tillsynen och djurägarens rättsliga ställning och möjligheter att rentvå sig: Djurskyddsinspektören tycker att korna ser magra ut vilket slutligen resulterar i att boskapen tvångsomhändertas. Kostnaderna för hanteringen får djurägaren stå för. Förloppet går snabbt, vilket i och för sig är förståeligt då lagstiftningens ändamål är att minimera djurs lidande.
Men tilltron till tillsynsmyndigheterna ökar inte när det, som i ett uppmärksammat fall från Skåne, visar sig att djurskyddsinspektören inte har någon erfarenhet av lantbruk eller nötboskap och knappast någon kompetens att bedöma djurens sundhet med någon större precision.
Djurägaren kan naturligtvis överklaga ett förvaltningsbeslut av en myndighet, men då är skadan redan skedd. Sen kan man ifrågasätta om en djurägare någonsin kommer att kunna hävda sin rätt i en domstol som inte känner till något om djuruppfödning utan i stor utsträckning förlitar sig på trovärdigheten i djurskyddsinspektörernas vittnesmål.
Beslutsgången vid omhändertaganden av djur måste med nödvändighet vara snabb. Det betyder dock inte att man kan tumma på den enskildes rättsäkerhet. I det flesta fall brinner det inte mer i knutarna än att man ska kunna ta sig tid att få ärendet bedömt av en grupp av veterinärmedicinskt och juridiskt skolade oberoende experter.
Ett av de större omhändertagandena i landet skedde i Värmland och har resulterat i en tickande nota för djurägaren på åtskilliga hundra tusen kronor, hittills – utan att dennes skuld fastslagits i domstol. Det finns många exempel där omhändertaganden på lösa grunder kostat enskilda stora belopp utan att dessa fått eventuell skuld oberoende prövad.
Katter och hundar kan kanske omhändertas omgående till ganska små kostnader men när det handlar om stora kobesättningar motiverar värdet på djuren en betydligt återhållsammare hantering. Myndigheterna kan mycket väl visa sig ha fel vid en juridisk prövning.
I brottmål är det åklagaren och inte polisen som fattar beslut om häktning. Analogt borde varje beslut om omhändertagande, såvitt det inte handlar om rena nödingripanden, beredas och beslutas av en grupp oberoende sakkunniga.
Det är besvärande att den serie av myndighetsbeslut som kan få så stora konsekvenser för enskilda inte hanteras i ett öppnare förfarande av en nämnd med en bred sammansättning och inte av en eller två tjänstemän.