Begåvning kan bli en tung börda
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
"De smarta klarar sig alltid brukar man hävda. Och visst, det är sant."
Det är inte alls sant. Visst, vi känner till snillrika människor som lyckats och gjort stora insatser i mänsklighetens historia, Einstein, Mozart, Shakespeare, men vi vet ingenting om alla dem som blivit kvar i anonymitetens mörker tillsammans med vad de hade förmått åstadkomma.
Och hur kan det ha gått till när begåvade människor nått positioner där de kunnat utveckla sin begåvning? Hur hade det gått för den obemedlade Isaac Newton. om inte Isaac Barrow, professor vid Trinity college i Cambridge på samma stol som numera tillhör den rullstolsbundne Stephen Hawking, hade insett hans begåvning, nedlagt sin professur och sett till att den unge Newton blev hans efterträdare? Och Carl Friedrich Gauss, matematikernas konung, hade förmodligen slutat som murare enligt sin fars önskan, om inte hertig Ferdinand av Braunschweig hade upptäckt pojkens begåvning, sett till att han fått utbildning och därefter försörjning genom att göra honom till föreståndare för observatoriet i Göttingen.
Begåvning kan vara en tung börda, särskilt om man får bära den ensam, bland annat därför att den begåvade ser och upptäcker så mycket som andra inte lägger märke till. Den intellektuella ärligheten kan förbjuda den begåvade att sluta ögonen från att se sådant, som inte passar in i det normala mönster som omger honom eller henne.
Maria Gaetana Agnesi var kanske den mest begåvade kvinnliga matematiker som funnits, och hon utnämndes 1750 till professor i matematik vid universitetet i Bologna av påven Benedictus XIV, som därvid yttrade om hennes lärobok i matematik:
"Jag känner inget verk av detta slag som är klarare, mera metodiskt eller mer vittomfattande än edra Instituzione Analitiche (Analytiska Institutioner). Det finns inte något verk på något språk som kan vägleda mera säkert, föra framåt snabbare och leda längre för dem som vill tränga djupare in i den matematiska vetenskapen."
Men när fadern dog lämnade hon matematiken och ägnade resten av sitt liv tills hon dog 1799 åt att vårda sjuka och fattiga kvinnor. Förklaringen att det var det sociala trycket på kvinnor som avgjorde hennes öde håller inte - det andliga klimatet i Italien för vetenskapligt, konstnärligt och litterärt begåvade kvinnor var ett helt annat än i Europa norr och väster om Alperna. Hennes livsval förefaller mig snarast att ha varit ett slags flykt från sin egen begåvning, sedan hon blivit andligen ensam efter faderns död.
Jonas Orring, generaldirektör för Skolöverstyrelsen 1969-1977, denna supereffektiva medelmåtta och arbetsmyra, yttrade en gång: "Begåvningarna klarar sig alltid." Det var ett mastigt uttryck för självbelåtenhet. Som lärare borde han ha vetat bättre.