Behovet av politisk förnyelse
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det var uppiggande att läsa en politisk debattartikel som inte ältade ersättningsnivåer i sjukförsäkring och a-kassa.
Pettersson funderar kring detta märkliga fenomen att människor som arbetar bra tillsammans i vardaglig verksamhet, i den politiska debatten framställer varandra som illvilliga och opålitliga.
Socialdemokrater försäkrar att moderat politik kommer att driva "svaga grupper" i samhället till svält och elände. För moderaterna betyder "socialism" att folk knappt får behålla kläderna på kroppen som privat egendom.
En rad nya partier
Är det så konstigt om folk i allmänhet förlorar respekt för partipolitiken? Misstron mot det politiska systemet tycks gå så djupt, att det kan bli Hela havet stormar inför nästa riksdagsval.
Vänsterpartisten Margo Ingvardson sa något intressant i radio: "Allt fler tror inte, att de gamla vänsterlösningarna håller längre". Hon och andra vill starta ett nytt vänsterparti. De tycks i alla fall ha kvar kartan, även om den skall ritas om.
Men sen har vi en rad nya partier, som slängt kartan och vandrar efter en stjärna. De har en stor fråga överst och lämnar resten därhän.
Feministiskt initiativ skall inrikta hela politiken på kvinnors rättigheter. Sex timmars arbetsdag för alla, med bibehållen lön, visst låter det fint. (Eller var det bara för kvinnor?) Hur många tior behöver skatten höjas för det?
Vänster-höger-tänkandet
Sjukvårdspartiet sätter alla pengar på vårdpersonal, medicin och fler lasarett. Om det blir något över till skolan till exempel, framkom inte i radions intervju.
Och så har vi enmanspartiet Nils Lundgren/Junilistan. Han skall ta Sverige ur EU, resten får ge sig efter hand. Alla dessa har det gemensamt, att de avvisar vänster-höger-tänkandet. De skall ta röster från alla partier.
En logisk kullerbytta vill jag beslå Pettersson med. Han skriver om ny syn på företagsamhet.
Men &"partiets fackföreningsmedlemmar betraktar sådana politiska förslag som oacceptabla eftergifter och högeravvikelser (här märks Petterssons vpk-förflutna).
Längre fram skriver han: "Politiken måste befrias från den härskande politikereliten i alla partier och utgå från folket och deras intressen".
Fackföreningsmedlemmarna, det är väl folket det?
Vi rör oss här med demokratins verkliga dilemma. All makt skall utgå från folket. Men om folket är uppdelat i grupper som var och en bara ser till sina egna intressen, som fackföreningsmedlemmar eller kvinnor. Vem skall då se till alla de andras intressen och behov?
Måste vi misstro alla?
Går det att bilda regering om alla dessa nya förhoppningsfulla partier kommer in i riksdagen. Vilket är fullt möjligt. Det går bra att spela på somliga människors missnöje med sjukvården, eller på EU-motståndet. Det kan räcka till fyra procent i valet.
Tillbaka till grundfrågan: måste vi misstro och tala illa om varandra?
Kunde inte Göran Persson och Lars Ohly haft något annat att komma med i partiledardebatten än frågan om vad som händer när man varit arbetslös mer än ett år. Att ta gemensamma tag med Alliansen för ett bättre näringslivsklimat kanske? Så att folk inte behöver bli långtidsarbetslösa.
Är det verkligen så viktigt för Maud Olofsson, att hon tyckte att Göran Persson vände ryggen åt henne, att det blir det enda vi tittare kommer ihåg?
Politisk förnyelse kan behövas, men det var kanske inte så här Pettersson i Hellvi tänkte sig förnyelsen.