Så fick Håkan Juholt till sist avgå. Inte oväntat då ingen kan orka med det mediedrev som varit runt honom.
Synd för det kunde ha blivit något väldigt bra av det. Juholt var på rätt väg, men glömde att hela partiet måste vara med honom.
Hans uttalanden har inte alltid varit de bästa, men fadäsen med hyresersättningen var nog det som har varit den största orsaken till tappet i opinionen. Nu var det inget lagbrott, utan mer ett hål i riksdagens byråkrati som var orsaken, men en och annan tänkte nog att med hans höga lön behövde han inte också ta ut hyresersättning.
Fläckfri partiledare?
Frågan är var man hittar en helt fläckfri partiledare? För har du gjort det minsta misstag så går drevet igång. Jag själv är utesluten, om jag nu skulle vara aktuell, för jag har kört för fort, och som Bison, nog pinkat på offentlig plats någon gång.
Oavsett vem man nu hittar så behövs det en stabil person som har stort stöd. Därför är det viktigt att man tar fram flera kandidater som kan skärskådas och därigenom få fram en partiledare som har partiets och väljarnas förtroende.
Dessutom måste partiet resa sig ur den kris man har varit i sedan 1990-talet, när Göran Persson tvingades skära ordentligt i de offentliga finanserna.
Så länge medelklassen fick ut något gott av sina skattepengar behöll Socialdemokraterna sitt höga stöd. Men när skolorna urholkades, vården blev sämre och osthyveln skar allt djupare tröttnade medelklassväljarna.
Välfärdssamhällets framtid
Moderaterna hade aldrig lyckats få så stort stöd, om Socialdemokraterna hade kunnat restaurera det de tvingades försämra då.
För den moderata politiken ser egentligen inte annorlunda ut idag mot vad den gjorde 1990. Skillnaden är att väljarna mer eller mindre tvingades ta emot de privata alternativ som började erbjudas när det offentliga svek.
Kort sagt, vi måste tillbaka till välfärdssamhället. Annars kommer de som har råd att köpa till tjänster, som att på vårdhem få komma ut några dagar i veckan eller få hemlagad mat istället för vakuumförpackad. De som inte har råd får ta det sämre alternativet.
Frågan är inte om vi har råd att betala skatt, utan har vi råd att låta bli? Vad får vi för samhälle om bara de som har pengar kan köpa sig den service som alla behöver? Man ska inte se på skattepengarna som ett för högt pris att betala, utan vilket värde har det för oss? Har vi råd att ha en dålig offentlig sektor?
Har vi råd med välfärden?
Det här kräver naturligtvis att inte vissa skor sig på samhället, utan att alla ställer upp med det de kan för att sedan få det de är berättigade till.
Vi behöver inte ett socialdemokratiskt parti som trängs i mittfåran och slåss med Alliansen om vem som sänker skatten mest. Vi behöver ett parti som står för det Socialdemokraterna alltid har gjort, ett parti som vågar stå för sin politik och som de flesta kan ställa upp på.
Har vi råd med välfärden? Moderaterna säger nej. Vi får hoppas att de nya Socialdemokraterna säger ja. För Sveriges och dess innevånares skull.