Intoleransen finns överallt. Såväl den organiserade intoleransen som den rasism som får människor världen över att diskriminera och demonisera den andre, den som inte är som jag, den som är mindre värd, den som är eljest.
Jag reser runt i Sverige och talar med människor som är aktiva i Sverigedemokraterna. De talar om de andra, inte om oss. Det är de andra som är problemet, för de är inte som "vi". Jag reser till Bosnien och träffar dem som överlevt när deras familjer dödades av grannarna. De talar om de andra, de som inte är som "vi". Jag reser till USA och träffar religiösa människor som hatar andra religiösa i så hög grad att de vill utrota dem. Det är samma människor som för 40 år sedan ansåg att raser inte skulle blandas. Jag träffar såväl de som hatar och de som hatas.
Hat grundar sig ofta på hudfärg och hårfärg. På överordning och underordning grundat i påstådda genetiska skillnader. Men de teorier om rasismens väsen jag hör från forskare ger få råd om hur vi ska motverka hatet. Jag förstår inte hur vi ska komma åt hatet människor emellan om vi inte försöker finna gemenskap istället för separation. Det hat som gör livet outhärdligt för somalierna i Forserum, för muslimska irakier i Hovsjö, för judar i Malmö och romer i Kosovo blir inte mindre av att vi lyfter fram våra olikheter. Multikulturalismen vill skilja människor åt, skapa slutna rum, så att vi inte ska behöva mötas. Så vill nationalisterna också ha det. Vi har erfarenhet av vad det kan leda till. Mer erfarenhet än vi ens orkar tänka på.
Hatet mellan grannarna på Balkan är lika starkt som för 20 år sedan. I Mostar, vars bro vi såg bombas under kriget och som byggts upp igen av FN som en hyllning till försoningen, lever kroater och bosniaker separerade. Kroaterna har rest ett stort kors som muslimerna hela tiden måste se. Muslimerna har placerat en minaret med högtalare riktade mot kroaterna.
Barnen går i olika skolor och får lära sig olika versioner av vad som skedde på 90-talet. På en sten har någon sprejat "Don?t forget" men det är ingen uppmaning att minnas historien så att den inte ska upprepas. Det är en uppmaning att inte glömma hur grym den andre är.
I Bosnien känns det som att kriget tagit en paus men att det skulle kunna starta igen när som helst. Ändå vet jag aldrig vad som är vad, jag förstår inte vem som förväntas hata vem. De som kan koderna vet vilka som röker vilket cigarettmärke och dricker vilken öl, de förstår identitetsmarkörerna, de är uppvuxna med den fanatiska identitetspolitik som krävs för att få människor att hata varandra. I Bosnien har det krävts mycket propaganda för att övertyga människor som är lika som päron att de egentligen är så olika att de inte kan leva tillsammans. Att de måste döda varandra.
I Sverige finns det många som är olika, precis som överallt annars. Men det är likheten som gör att vi kan leva tillsammans. Därför behöver vi mindre, inte mer identitetspolitik. När vi säger "Don?t forget" måste det betyda: "Glöm inte hur hatet sprids!".