När den parlamentariska Miljömålsberedningen i måndags lämnade sitt delbetänkande ”Långsiktigt hållbar markanvändning del 1” till miljöminister Lena Ek hade det redan hunnit kritiseras. Inte blev det mycket bättre efter att den faktiskt överlämnats. Betänkandet om en långsiktig strategi för markanvändning för skog verkar inte ha gjort någon gladare.
Inte undra på det. En av de främsta förhoppningarna inför betänkandet var att beredningen skulle avgöra hur mycket skyddad skog som man anser att Sverige har. Enligt Nagoyaavtalet ska 17 procent av landytan skyddas. Alltsedan dess har detta varit ett trätoämne av olympiska mått. Vad ska räknas in i detta. Ligger vi på sju procent skyddad skogsmark, som flera miljölobbyister hävdar, eller är vi redan förbi de 17 procenten som många skogsbrukare menar?
Det hade varit önskvärt att beredningen gav ett entydigt svar på den frågan. Ändå undlät man att göra just detta, vilket är ytterst beklagligt då det leder till att den ofruktbara debatten om begreppen kommer att fortsätta ett bra tag än.
Dessutom ska än mer produktiv skogsmark tas ur produktion. Det offentliga skyddet ska öka med 150 000 hektar och skogsägarna förväntas sätta av ytterligare 200 000 hektar. Detta i ett läge där Sverige redan lever upp till sina åtaganden och marken behövs mer än någonsin. Dels står skogsindustrin för en stor del av våra exportinkomster, dels kan skogen bidra till vår omställning från fossila bränslen till förnyelsebara driftskällor. Det förutsätter dock att skogen brukas.
Måhända hade detta dock gått mot den politiska beredningens intressen. Oklarhet kring den svenska måluppfyllelsen ger politikerna ett utmärkt tillfälle att reglera skogsbruket hårdare, vilket är just vad en stor del av betänkandet verkar gå ut på.
Det märks en viss skepsis mot skogsägare i betänkandet, för att inte tala om hur Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden behagar uttrycka sig i de debattartiklar som har publicerats inför och efter betänkandet. En synnerligen ignorant och självförhärligande inställning. Det är skogsägarna som har valt att ägna sina liv åt att vårda och bruka skogen. Deras uppehälle och i stor utsträckning personliga intressen är beroende av att skogen mår bra. Det är just skogsägarna och deras kunnande och passion som är nyckeln till en framgångsrik skogsskötsel, inte politiker och lobbyister.
Skogsbrukare ska inte behöva oroa sig för den svällande regelbördans hårdare sanktioner varje gång de går ut i skogen. Ingen kan tala om exempelvis exakt var hänsynskrävande biotoper börjar och slutar. Ingen kan heller tala om exakt var alla medlemmar av de rödlistade arterna befinner sig. Att införa strikta bestraffningar för den som överträder dessa oförutsägbara gränser är inget annat än pennalism och mobbing. Och det mot dem som bryr sig allra mest om våra marker. Det är inte acceptabelt.
Är det något som svenska skogsägare inte behöver är det fler och hårdare regler än de som redan finns.