Upploppen i London känns nära. Dels därför att London numera är just nära. Men också på grund av att de är av en typ som vi sett också i Sverige.
Förortsupplopp är ett fenomen som återfinns i hela Västeuropa. Ingredienserna är alltid snarlika. Platsen är en 60 - eller 70-talsförort till en större stad. Oroligheterna brukar börja på sommaren när skolorna har lov. Som orsak utpekas någon typ av polisiärt ingripanden som upplevts provocera ungdomar i stadsdelen. Det kan vara att polisen beskylls för att ha orsakat dödsfall, som nu i London, eller i Paris 2005.
Det kan också vara en mer diffus beskyllning, som till exempel i Göteborg 2009 eller Södertälje 2005 där man menade att polisen inte visade tillbörlig respekt. När upploppen väl kommit igång sprider de sig. Dels till angränsande förorter, men ibland till förorter i andra länder. Dock stannar upploppen i samma miljöer.
En del säger att upploppen beror på arbetslöshet.
Men oroligheterna har ofta inträffat i dynamiska storstadsregioner där det finns mycket jobb. Samtidigt rapporteras inga bilbränder eller stenkastningar från orter där det verkligen råder brist på jobb. Värmländska bruksorter eller Norrlands inland uppvisar inga kravaller.
Andra säger att upploppen beror på invandraring.
Ungdomarna som deltar i upploppen har ofta invandrade föräldrar. Men å andra sidan finns det många orter som tagit emot invandrare där det aldrig inträffat något upploppsliknande. Och i förortskravaller brukar ungdomar av alla möjliga bakgrunder delta, även de som har sina rötter i majoritetsbefolkningen.
Den gemensamma nämnaren för upploppen är själva boendemiljön.
I Sverige kallar vi dem miljonprogramsbyggen. Det handlar om gigantiska hyreskaserner i betong. Närmiljöer fattiga på torg, butiker, caféer och allt sådant som gör livet i mer traditionella stadsbilder rikt. Områdena är ofta kringrända av motorvägar, vilka hindrar spontan kontakt med andra stadsdelar eller omkringliggande landsbygd. Från luften ser områdena ut som fästningar. Ringvägarna blir till murar och hyreskasernerna till torn och skansar.
Det är en konstgjord miljö. Frukten av modernistisk konst och socialistiska idéer om hur människan borde vara. Arkitekturen förknippas med namn som Le Corbusier och Walter Gropius.
Från början var det tänkt att de opersonliga betongstäderna skulle förvandla människan till en ny och ädlare art. Så verkar det inte ha blivit. Däremot kan vi se att varhelst dessa bostadsområden finns så verkar människor må särskilt illa, och känna särskilt stor hopplöshet där.
Upploppen har självklart många bottnar. Men det går inte att bortse ifrån att onaturliga boendemiljöer som förstör sociala band och hindrar ett civilsamhälle från att utvecklas spelar roll. Så länge vi har kvar sådana boendemiljöer kan London närsomhelst bli någonstans i Sverige.