C-DEBATT
När Sveriges semesterfirare nu står inför en tid av vila är det med en aldrig förr skådad ovisshet. Många företagare har på grund av mycket stora tapp av kunder och uppdrag tvingats säga upp delar av eller i värsta fall hela sin personalstyrka. Hur höstens affärer blir är ännu oklart och särskilt om det blir en andra våg av coronaspridning med allt vad det innebär för företagsklimatet.
På något vis känns det som att vi är halvvägs nu i coronakrisen. När betraktelsen så här i ”halvlek” därför känns extra oviss kan det vara en hjälp att för en stund fundera över hur man hade hanterat den här situationen i ett idrottsligt sammanhang. För allt mitt engagemang, min vinnarinstinkt och min laganda härrör i grunden från mina barn- och ungdomsår inom idrottsrörelsen och högre upp i åldrarna även som tränare och tävlingsarrangör.
I idrottssammanhang medger just den berömda ”halvleken” en chans till vila och återhämtning, men kanske det viktigaste nämligen en unik chans till mental omladdning och att sikta mot nya kommande resultat oavsett om man ligger under eller leder efter den första halvleken.
Mitt absolut starkaste idrottsliga minne där jag lyckades utöver det vanliga var i mixed dubbel i tennis med Micke Knutas på Åland i tävlingen Island Games 1991 där han och jag tillsammans vann guldmedaljen för Gotlands räkning. Förutom en väldigt bra träningssäsong och värdefull intervallbackträning med friidrottarna på ön så var jag extra mentalt laddad denna sommar. Det var just kombinationen av fysisk styrka, att man är trygg i grundslagen och att man är mentalt laddad som gör att man kan ta sig igenom en hel tävling utan att nästan tappa ett enda slag.
Jag tror för att tala idrottstermer att vi nu måste inse att när vi går in i andra halvlek måste vi vara om möjligt både mentalt starka och i god fysisk form. Det är rätt mycket begärt efter en första halvlek som sugit musten rejält ur rätt många människor. Men utöver den fysiska och mentala biten innebär det här i praktiken att vi alla inför andra halvlek också måste förbereda oss inför en ekonomisk verklighet som jag tror ser rätt så annorlunda ut än den vi kommit att vänja oss vid genom åren.
Jag läste nyligen Maud Olofssons memoarer. Här skrev hon om den ekonomiska krisen på 1990-talet och hur dåligt rustat Sverige var inför den krisen. En viktig insikt som hon lyfte fram från sin erfarenheter som politisk sakkunnig vid arbetsmarknadsdepartementet var just det faktum att det då under 1990-tals krisen just var företagen som skapade de nya jobben efter krisen snarare än de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Den sanningen bedömer jag står sig in i dagens kris.
Så här i halvlek blir därför mitt råd att alla insatser som gynnar företagens överlevnad är guld värda. Nu laddar vi om och tillsammans tar vi oss igenom detta!