För bara en vecka sedan avslutade Socialdemokraterna sin 37:e kongress. Det är svårt att reducera en så viktig politisk händelse till bara några skeenden, men jag vill försöka återge några korta betraktelser jag gjort från kongressen.
??? För det första talades det mycket om att partikongressen i Göteborg skulle ha varit ”kompromisskongressen”. Det stämmer mycket riktigt. Men är det verkligen negativt? Jag tror inte det.
Genom att både partiledningen och ombuden från landets alla distrikt hade en uppenbar vilja att enas och nå en gemensam lösning är kompromisserna i de flesta fallen ett friskhetstecken. Låt säga att man i en oerhört viktig fråga går till omröstning och den ena linjen vinner med bara några knappa rösters marginal. Det är förvisso en seger – men har den vinnande linjen verkligen vunnit frågan?
Genom de kompromisser som partikongressen sökte, bland annat i frågan om vinst på välfärden, föräldraförsäkringen och friskolorna så hittade man gemensamt en linje som alla partidistrikt och alla ombud kunde sluta upp bakom.
Att det socialdemokratiska partiet kommit så långt sen fjolårens kristider att man faktiskt kan släppa politisk prestige och bara se till organisationens och politikens väl är mycket bra.
Men blir inte politiken en urvattnad mittenväg, kanske ni undrar. Inte nödvändigtvis, svarar jag. I frågan om vinst på välfärden, föräldraförsäkringen och friskolorna lyckades man hitta kompromisser som faktiskt också var tydliga ställningstaganden. Socialdemokraterna vill inte att vinstsyftet ska vara drivkraften i välfärden, man vill se avgörande steg mot jämlikt uttag i föräldraförsäkringen redan nästa mandatperiod och kommunerna ska ges sista ordet när friskolor etablerar sig. Det är tydliga och enkla ställningstaganden i snåriga och komplexa frågor.
??? För det andra var det en kongress av politisk samling och enighet. Under kongressfesten på lördagen pratade jag med några äldre partivänner för att försöka jämföra de olika kongresserna och se en utveckling. De var allihop eniga om att den här kongressen hade haft bättre klimat och lättare stämning än någon kongress på väldigt, väldigt länge. Och det märktes.
För mig som var på min första kongress så blev jag väldigt förvånad över den glada och positiva energi som präglade allt arbete även i hårda diskussioner i temagrupperna, sena nätter i kongressalen eller tidiga morgnar i utställningshallen.
Det märktes så tydligt att hela den socialdemokratiska partiorganisationen längtade efter en sådan här politisk samling efter de senaste omskakande åren. Man längtade efter näring till det politiska arbetet, till diskussioner och till att få framtidstro – något som det kanske funnits en viss bristvara på under konflikter, affärer och nyval. Hela det socialdemokratiska partiet vill och måste fortsätta utvecklas, särskilt på lokal nivå. Därför var den här kongressen så viktig.
??? För det tredje har socialdemokratin tagit ett stort steg mot ökad mångfald och en bättre organisation. Partistyrelsen genomgick en rejäl föryngring (bland annat med vår egna, fantastiska Hanna Westerén) och ett kliv mot bättre mångfald.
Ska socialdemokratin överleva som politisk rörelse är man helt beroende av att mångfalden i partiet ökar. Kvinnor, unga och personer med utomnordisk bakgrund röstar i stor utsträckning på S men de här grupperna har också varit katastrofalt dåligt representerade i partiets ledning. Det har blivit viss ändring på det – men det finns oändligt mycket kvar att göra.
Upp till kamp!