Häromdagen satt jag i bilen tillsammans med min 17-åring. Som vanligt var P1 på och på nyheterna kom ett inslag om polisen i Västra Götaland som fått betyg infört med betygsskalan A-B-C där C är bäst. Poliser gråter, berättas det. Poliser känner sig bedömda och stämplade och kriterierna är otydliga. En facklig representant menar i sin analys att risken med ett betygssystem så här är att poliser tappar motivation, att de ger upp, att de börjar jämföra med varandra och tappar självförtroende.
Nu sätter vårt samtal i bilen igång – det är ju precis så här varje barn har det varje dag från och med årskurs sex! Det är samma sak! Och ändå antar jag att det finns skillnader – tillexempel antar jag att poliserna bedöms efter en helhetsbild där sådant de är bra/bäst på kompenserar för sådant där det finns förbättringspotential.
Det antar jag därför att det brukar vara så med lönekriterier; vi vet att det lönar sig att fokusera på det någon är bra på, för med beröm och uppmuntran blir prestationen bättre. All forskning visar det och för den vuxna delen av befolkningen skulle det inte komma frågan att göra annorlunda.
För barn däremot går vi emot bättre vetande. De ska istället, i det nya betygssystemet, bedömas efter sitt sämsta. Läs det igen – Barn ska bedömas efter sitt sämsta; det sämsta ska betyda mest. Många barn och unga vittnar om hur flera A i olika moment ändå inte kan bli mer än C i betyg om de fått C i ett moment. Tidigare var det tvärt om så att flera uppvisade styrkor kunde väga upp ett svagare moment.
Barn och unga reagerar varje dag precis som poliserna i Västra Götaland. De blir bedömda, de känner sig stämplade, de jämför och de tappar självförtroende. Dessutom ger de upp! Läs igen – Barn och unga ger upp!
Betygssystemet måste förändras för vi kan inte riskera en hel ung generation som ger upp.