Heidelberg är en vacker stad. Strategiskt belägen runt floden Neckar som några mil nedströms rinner ut i Rhen.
Jag tillbringade en vecka där för att väcka min slumrande gymnasietyska. Det behövdes sannerligen, jag hade varken hört eller läst tyska på åratal. Så inaktuellt var mitt ordförråd att jag trodde att Umveltfragen handlade om utrikespolitik och inte miljö.
Redan första dagen kunde jag konstatera att jag var sämst i gruppen. Efter en avslutande kvällsföreläsning där jag totalt tappade tråden bestämde jag mig för att tala med kursledningen om byte till en annan grupp.
Det visade sig inte finnas någon annan grupp den veckan. Jag kunde nog klara mig med lite extra stöd tyckte kursarrangören som höll med om att jag var ”lite svag”. Jag gick med på att försöka.
Det gick inte bra. Någon lärare ansträngde sig stundvis för att få med mig men det blev tråkigt och ineffektivt för de andra. De grammatiska svårigheter jag behövde träna på hann jag aldrig fram till eftersom jag hade fullt sjå med att klara glosorna så att jag kunde hänga med i samtalet.
Kursen var inte billig och arrangören var inte vilseledd eftersom vi gjort ett test i förväg. Jag borde ha protesterat och krävt enskild undervisning åtminstone en del av tiden. Men där tystnade jag, vuxen och etablerad och med mål i mun. Jag skämdes för min okunnighet och förvandlades på bara någon dag till en tyst figur. Lärarna lämnade mig mest ifred.
Jag började intressera mig för det sociala spelet i lokalen, räknade hur många gånger jag fick ögonkontakt med läraren (allt färre), jämförde hur ordet fördelades mellan män och kvinnor och vem som hade högst status och styrde diskussionsämnena mest (en äldre man med vackert uttal och stor pondus).
Utanför kursen hade jag ingen tråkig vecka. Jag tränade en del och gick långa promenader i stan och längs Philosophenweg, ett promenadstråk som sträcker sig upp längs dalsidan och bjuder på vackra vyer över omgivningen. Gruppen åt gott och smygpratade svenska tillsammans på kvällarna.
❑❑❑ Nej, vi fick inga betyg och jag var inte tio år. Men jag fick en lektion i hur lätt det är att hamna och fastna i rollen att vara sämst.
Betyg kan vara uppmuntrande och en sporre till vidare arbete. Det kan också vara bekräftelsen på att du inte klarar kraven, en stämpel på att du inte duger. Då kan resultatet bli att du ägnar dig åt annat i klassrummet. Skolforskning och lärare känner väl till det.
Livet är inte kravlöst och skolan måste efter hand förbereda oss för det. Men ingen 10-åring behöver bli bedömd på en skala.