Bevare oss för Radio Allians
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ett sådant exempel är Radio Allians som sänds av det högerpopulistiska och öppet främlingsfientliga Allianspartiet, en sista rest av Ny Demokrati som idag bara finns i Skåne. Jag skriver öppet främlingsfientliga även om de själva inte kallar sig det. De är nämligen ganska dåliga på att dölja det.
Den rasistiska lokalpatriotismen har tack och lov inte på allvar fått något fäste på Gotland. Det har den i Skåne. Den manifesterar sig i röster på Sverigedemokraterna, Skånepartiet och i Burlöv, alltså på Allianspartiet.
Jag brukar lyssna på Skånepartiet och Allianspartiets sändningar. Oftast är det charmigt oprofessionellt och ganska taffligt såväl innehållsmässigt och tekniskt. Men hittills har jag i alla fall tyckt att det är lite fint att de försöker. Och politisk debatt kan det inte bli för mycket av.
De verkar ha en liten men trogen lyssnarskara och tills i lördags har jag inte kunnat ta dessa främlingsfientliga lokalpatrioter som något annat än småtokiga, ofarliga, gammalmodiga och småaktiga människor som inte skulle kunna locka några anhängare eller röster och därför inte göra någon skada.
Men i lördags blev det plötsligt otäckt.
Då gick det inte längre att le åt de amatörmässiga analyserna eller de klumpiga lyssnarsamtalen.
Då blev gubbarna i studion inte längre harmlösa.
Ämnet var den sjuåriga flicka som blev påkörd av tåget, just i Burlöv i lördags och sedermera omkom av sina skador. I programmet lades skulden direkt på de irakiska föräldrarna som låtit flickan gå på banvallen.
Utan att veta något om olyckan, mer än vad som stått i tidningarna, visste Allianspartiet vad som gått fel, de var inte svenskar.
Olyckan analyserades på följande sätt. I den "kultur" som familjen kom från (trots att ingen i programmet visste vilket land eller ens världsdel familjen kommit från) får man inte lära sig att tåg är farliga. Man vet inte bättre där. Och i Indien bor man i baracker en eller två meter från spåret. Det skämtades lite om detta tema tills någon kom på att det inte var passande.
Detta pågick samtidigt som läkare kämpade för att rädda flickans liv, och mycket tragiskt misslyckades.
Efter angreppet på familjen från Irak riktades ilskan mot försöken att rädda de svenskar som fastnat i krigets Libanon. En lyssnare hade nämligen "avslöjat" att de inte alls är svenskar utan invandrare. Först borde man rädda svensk-svenskarna och sedan eventuellt "svensk-libanonsianerna".
Med en otäckt plötslig insikt slog det mig att dumrasismen aldrig är något att skratta åt. Hur få lyssnare den än må ha, hur klumpig och oprofessionellt den än uttrycks eller hur lokal och ofarlig den än må verka.
Jag ångrar djupt att jag inte en enda gång själv ringt in till Radio Allians telefonväkteri för att ta debatten. Men jag lovar att göra det nästa gång de förpestar den skånska etern med sin lokalpatriotiska, främlingsfientliga dynga.