Bidrag som cementerar partierna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det politiska samförståndet kring denna utveckling är förstås stort. Så stort att ingen debatt har förts över huvud taget. När det hela nu blivit en öppen fråga har partisekreterarna ryckt ut och förklarat att det är viktigt att partierna har medel själva så att de inte gör sig beroende av finansintressen. I och för sig ett argument att beakta.
I bakgrunden finns förstås det fallande medlemstalet, eller rättare sagt den medlemsflykt som åderlåtit partierna de senaste åren. I samma takt ett parti tappar medlemmar tappar det inkomster. Och eftersom det är fråga om en samhällstrend som drabbat alla partier har det inte varit svårt att finna politisk konsensus om hur man skall komma tillrätta med problemet.
Det finns flera anledningar att ha synpunkter på detta. För det första silas bidragen på ett sätt som skattebetalarna inte är medvetna om. Pengar som delas ut till partier ute i kommunerna stannar till exempel inte alltid där. De skickas istället uppåt till kanslierna i Stockholm.
Dessutom har man, väl att märka, dragit ned på stöd på en mängd olika områden i samhället, helt enligt den borgerliga grunduppfattningen att man noga skall hushålla med skattebetalarnas pengar. Att de politiska partierna skulle tillhöra en så pass illa tilltygad samhällsfunktion att just de bör få fyrtio procent mer i anslag när till exempel åklagarmyndigheterna går på knäna är svårt att se.
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag menar att det inte finns någon anledning att höja bidragen framöver och att de bör vara ungefär på nuvarande nivå. Det låter ju bra. Men vid närmare eftertanke, varför just den nuvarande nivån? Med vilken slags måttstock mäter man egentligen en rimlig nivå för partistöd? Om det är så att partisekreterarna tänkt sig att de offentliga bidragen skall kompensera för inkomstbortfallet från det att medlemstalen började svikta, då utgår man från att stödet alltid skall ha partiernas storhetstid som utgångspunkt.
Det är möjligt att det är en god princip. Men argumenten för det saknas fortfarande. Partiväsendet är historiskt oerhört starkt i Sverige, kanske starkare än i något annat västligt land. Men frågan är varför det är ett tillstånd som måste vidmakthållas till varje pris. Är varje förändring av den svenska politiska kulturen per definition något farligt som måste mötas upp med offentliga insatser? Även partiernas makt kanske mår bra av att utmanas av förändringens vindar. Hur skall de annars kunna förnya sig? Inte om de dränks i bidrag i alla fall.