Politiker i båda blocken försöker knuffa människor över arbetsmarknadens höga trösklar med olika typer av skattesubventionerade jobb. Frågan är vad det gör med arbetsmoralen hos dem som har icke-subventionerade jobb.
Om Socialdemokraterna vinner nästa val ska de avskaffa Fas 3, den arbetsmarknadspolitiska åtgärden för människor som har varit arbetslösa länge. I stället vill S inrätta 20 000 extratjänster – det nya namnet på Göran Perssons gamla plusjobb.
Extratjänsterna ska finnas i den offentliga sektorn, den ideella sektorn eller syfta till att höja boendekvaliteten i miljonprogrammen. De får inte tränga undan ordinarie arbetstillfällen, så arbetsuppgifterna får förmodas bli ganska konstruerade. Staten ska stå för kostnaden, och alla som har en extratjänst ska få lön enligt kollektivavtal.
Vid partiledardebatten i Agenda (SVT 6/10) gick Fredrik Reinfeldt till attack mot Stefan Löfven och extratjänsterna: ”Jag tror det är rätt provocerande för dem som jobbar som vårdbiträden och i de här verksamheterna att det ska dyka upp folk som alltså inte ska utföra jobb som behövs, men ska ha avtalsenliga löner”, sade statsministern.
Det har han naturligtvis rätt i. Det måste vara provocerande, och tära på både arbetsmoral och yrkesheder, att någon som kommer från mycket långvarig arbetslöshet och kanske saknar kvalifikationer, kliver in och får samma lön som man själv har.
Men liknande kritik kan riktas mot Reinfeldts och Alliansregeringens egna arbetsmarknadspolitiska åtgärder: ungdomsrabatten, nystartsjobben och instegsjobben.
Tänk er en arbetsplats med sex anställda. Alla sex har en månadslön på 20 000, vilket ger cirka 15 600 i plånboken efter skatt.
Marcus är 29 år och har inga stöd alls, så han kostar arbetsgivaren 26 284 kronor i månaden.
Lisa är 23 och omfattas av ungdomsrabatten, så hon kostar 23 098.
Britt är 45 år och går på nystartsjobb. Hon kostar arbetsgivaren 13 716 kronor i månaden – alltså mindre än vad Britt får ut efter skatt.
Orvar är både ung och går på nystartsjobb, han kostar 10 530.
Fatima är 30 år och har instegsjobb, hon kostar 8 684.
Ali är 22 år och har instegsjobb, han kostar 5 498.
Bara Marcus och Lisa kostar arbetsgivaren mer än de själva får ut efter skatt, i de andra fyra fallen får skattebetalarna stå för mellanskillnaden. Och trots att arbetsgivarens kostnad varierar från 26 284 till 5 498, får alla de sex arbetskamraterna samma 15 600 kronor efter skatt.
Det är rimligt att anta att Marcus gör ett bättre jobb än de andra, eftersom arbetsgivaren är beredd att betala så mycket mer för honom. Men det märks inte i Marcus plånbok. För att citera statsministern är det nog ”rätt provocerande”.
Sveriges höga ingångslöner skapar höga trösklar in på arbetsmarknaden och leder till arbetslöshet, det måste alla politiker hantera. Extratjänsterna är ingen bra lösning och det är rätt av Reinfeldt att kritisera dem. Men Alliansen borde se att även deras egna subventionerade anställningar kan provocera och tära på arbetsmoralen.