Europaparlamentet har nyligen beslutat om att offentliga inköpare ska få större möjligheter att ställa andra krav på sina leverantörer än att de ska erbjuda det lägsta priset i alla lägen. Sociala förhållanden och miljö ska kunna finnas med i inköpsvillkoren. Fokus ligger på bygg och anläggning men beslutets mest glädjande effekt rör dock livsmedlen. Sjukhus och skolor får möjlighet att ställa krav på miljöhänsyn och produktionsmetoder.
Om någon minns debatten om så kallade kommunala kolchoser kan den illustrera missnöjet med rådande upphandlingsregler. Främst Rättviks kommun såg möjligheten att gå runt upphandlingen genom att ha egna kor som betade på kommunal mark för att sedan hamna på äldreboendenas tallrikar.
Projektet var ett lysande stycke opinionsbildning som i all enkelhet beskrev problematiken. En i sak rätt men ändå missriktad kritik mot koprojektet var den marknadsliberala: kommuner ska inte konkurrera med privata djuruppfödare. Sant, men hela poängen var ju att de lokala lantbrukarna stängdes ut från upphandlingarna av processlystna internationella grossister och storkök som hänvisade till att de var billigast.
Det kommer givetvis alltid finnas en kritik mot att den här typen av mjuka värden tillåts spela en roll för offentlig upphandling. Visst, det kommer säkert att ställa till en del problem om krav på kollektivavtal med mera kan ställas på leverantörer från länder med annorlunda arbetsmarknadslagstiftning. Det finns uppenbara risker att den fria rörligheten för varor och tjänster blir lidande, men dagens regler är inte heller optimala.
Svenskt jordbruk har varit på tillbakagång under en lång tid. Det beror inte bara på ett mindre gynnat klimat utan i hög grad på fördyrande regler och skatter för produktionen. Men även Sveriges ställning som föregångsland inom djurskyddet har kostat konkurrenskraft gentemot andra EU-länder som inte tar lika allvarligt på djurskydd. En offentlig upphandling som ensidigt fokuserar på lägsta pris har missgynnat den inhemska produktionen länge nog.
Många länder inom unionen nonchalerar tvingande regler som till exempel det så kallade grisdirektivet, som i princip bara Sverige och Storbritannien följer till hundra procent. Att exempelvis ägg från höns i oinredda burar i Italien och Grekland förvrider konkurrenskraften för svenska producenter är oacceptabelt. EU-kommissionen driver tack och lov en process mot både Italien och Grekland om detta.
Bristande följsamhet med tvingande djurskyddslagstiftning är ett stort hot mot den fria handeln med livsmedel inom EU. Ökade möjligheter för offentliga inköpare att kräva följsamhet med gällande regler och ta en större hänsyn till annat än priset förbättrar i detta avseende konkurrensen. Förhoppningsvis kan det svenska lantbrukets miljöarbete löna sig ekonomiskt, och inte bara moraliskt, samtidigt som många andra producentländer tvingas konkurrera på mer jämställda villkor. En ensidig prisfixering leder inte alltid rätt, vilket inte minst hästköttskandalerna visat.