Att folkpartiets ledare Jan Björklund aktualiserat försvaret är inte förvånande. Han behöver såväl en ny profilfråga som ett försvar för sin egen politiska plattform.
De senaste månaderna har han inte kunnat undgå att se att hans egen skolgård håller på att invaderas av såväl moderater som centerpartister. Fredrik Reinfeldts jultal var en kraftig inbrytning på folkpartistiskt territorium. Därefter har också Centern utnämnt utbildningen till en prioriterad fråga och startade en landsomfattande kampanj på området så sent som igår.
Annie Lööfs tal på partiets kommundagar nyligen om centraliserat beslutsfattande inom skolan går dessutom stick i stäv mot Folkpartiet som vill återförstatliga skolan.
Alla partier har naturligtvis rätt att ha åsikter på alla politikområden. Men i en koalitionsregering där sammanhållningen till stor del bygger på att varje parti har fått hand om sina hjärtefrågor blir det genast knepigare.
Trots det kan vi ana att vi får se den uppdelningen uppluckras alltmer ju närmare juni 2014 vi kommer. Kommunal- och riksdagsvalet (plus landstingsval i övriga landet) hålls visserligen inte förrän i september men räkna med att EU-parlamentsvalet på försommaren kommer att ses som generalrepetition.
Möjligen såg Jan Björklund också en chans att sparka statsministern på smalbenen efter det märkliga uttalandet om försvaret som särintresse. Till och med de nyliberaler som vill ha så liten stat som möjligt brukar betrakta rättsväsende och försvar som allmänintressen staten bör hantera. Att se moderate Fredrik Reinfeldt i den ytteränden av den politiska kartan förvånade nog de flesta, inklusive majoriteten moderater.
Nu är det förstås inte så lätt att hoppa fram som kritiker av försvarspolitiken för en partiledare som ingår i den regering som drivit fram just denna politik.
Försvarspolitik är heller ingen fråga som engagerar folk i någon stor utsträckning. Inte ens här på Gotland har förslaget om patriotmissiler och marktrupp på ön skapat någon större uppståndelse. Ett skäl till det minskade intresset är det lugna läget i regionen. Hur det ser ut i framtiden vet vi rätt lite om.
Ett annat skäl är den avskaffade värnplikten. Så länge stora delar av varje ungdomskull fick kunskap om och insyn i försvaret hade det en annan legitimitet. Den situationen försvann långt innan den allmänna värnpliktens avskaffande men nog fanns det skäl att pröva något annat system för att hålla intresset av försvaret uppe, från både försvarsivrare och nedrustningsvänner.
Men varje markering av Gotlands svenska tillhörighet är välkommen och borde avspegla sig i regeringens hantering av Gotlandstrafiken.