LIBERAL ASPEKT
Ulf Kristersson ger upp sonderingsuppdraget. "Det finns inga förutsättningar för en borgerlig regering”, meddelade M-ledaren på torsdagen (1/7).
Det är ett rimligt beslut. Centerpartiet avfärdade som väntat Moderaternas utspel i veckan, om omfattande reformer för landsbygden i utbyte mot att bli framsläppta i riksdagen. Sedan riksdagsledamoten Helena Lindahl (C) meddelat att hon röstar med sitt parti, och landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) avgått från övergångsregeringen för att återta sin riksdagsplats från en sjukskriven ersättare, talar inget för att Kristersson ska lyckas bli vald. Och en regering bör inte bildas utifrån förhoppningen att en av 175 riksdagsledamöter av misstag missar omröstningen.
När Kristersson fick frågan om de gamla alliansen plus Miljöpartiet skulle kunna bilda regering blev svaret att M inte vill "trixa med mandaten”. Det är ett märkligt sätt att beskriva förmågan att bygga koalitioner. Att januariavtalet byggde på att utesluta Vänsterpartiet och förutsätta att de passivt skulle acceptera regeringen var just ett sådant trixande, men det är något annat än att locka ett parti över blockgränsen med sakpolitiska uppgörelser.
Med det sagt har Kristersson rätt i det inte skulle gå att locka över Miljöpartiet. Det hade kanske gått under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons mer pragmatiska ledning, men sedan dess har MP blivit mer fast förankrade i vänsterblocket. MP har själva kategoriskt sagt nej till att stödja en M-regering.
Talmannen lämnade under torsdagen över sonderingsuppdraget till Stefan Löfven (S), men i praktiken studsar bollen åter tillbaka till Centerpartiet. Partiledaren Annie Lööf fortsätter att prata om "den breda mitten”, men lyckas inte konkretisera vad den skulle bestå i eller utgöra i praktiken. Liberalerna har satsat allt på att återvända till borgerligheten. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna är ens tillnärmelsevis intresserade av en regeringssamverkan med det andra partiet.
Centerpartiet värjer sig från beskrivningar om att det är de som måste välja sida. Men partierna organiserar sig i block därför att väljarna i stor utsträckning vill ha det så. Vem man förespråkar som statsminister och vilka man samarbetar med spelar roll. Så länge C inte kan bygga en koalition från denna "breda mitt” i praktiken kommer partiet istället att automatiskt falla in i vänsterblocket.