Svensk politik har under decennier präglats av att två politiska block står emot varandra. Nya partier har tillkommit i den svenska politiska miljön, ofta med den initiala ambitionen att stå över eller utanför blockpolitiken.
Men både Kristdemokraterna och Miljöpartiet har så småningom kommit att få en tydlig blockidentitet.
Detta gör också att väljarna förväntar sig tydliga regeringsalternativ. Väljarna ser gärna att partierna går till val som enskilda partier, men de vill också ha besked om vilken regering de röstar på.
Så visar till exempel en mätning från Novus nyligen att två tredjedelar av väljarna vill ha klara besked om hur ett regeringssamarbete kommer att se ut i god tid före valet.
Grunden för blockpolitiken är Socialdemokraternas dominans i svensk politik. Det har gjort att allt i svensk politik skett i förhållande till ett stort socialdemokratiskt parti, till stora delar sammanväxt med staten.
Det har då varit nödvändigt att skapa ett sammanhållet politiskt alternativ till höger om Socialdemokraterna för att göra det möjligt att få en annan regering. Inför valet 2006 tog det samarbetet fastare form i Allians för Sverige och Sverige fick en ny regering.
Socialdemokraterna talar ofta om att de vill bort från blockpolitiken. Då drömmer de sig tillbaka.
Det är klart att det skulle vara bekvämt för Socialdemokraterna om de som minoritetsregering kunde föra sin politik genom riksdagens med stöd av skiftande majoriteter. Att de, som förr i tiden, i de avgörande omröstningarna nästan alltid kunde lita till att Vänsterpartiet kommunisterna aldrig fällde en socialdemokratisk statsminister, men samtidigt kunde göra upp med andra partier om sådant som vänstern inte gillade.
Redan tidigare har Vänsterpartiet visat att de varit beredda att tvinga fram en socialdemokratisk regeringsavgång. Det skedde när Ingvar Carlssons regering fick avgå sedan den inte fick majoritet för förslag om att införa strejkstopp.
I dag vill nog Vänsterpartiet ha ett reellt inflytande på politiken, och inte bara fungera som ett trappsteg som Socialdemokraterna kan använda för att ta sig till regeringstaburetterna. Miljöpartiets acceptans för att ge Socialdemokraterna fritt spelutrymme är ännu mindre.
Den långsiktiga utvecklingen i svensk politik är att Socialdemokraternas dominans faller sönder. Vi ser det i dagens opinionsklimat, där partiet, trots rekordlågt stöd för de samlade allianspartierna, ändå inte samlar mer än drygt 30 procent i opinionsundersökningarna.
Socialdemokraterna kommer att bli ett parti som andra och det kommer inte längre att vara självklart att Socialdemokraternas partiledare är statsministerkandidaten. Det är denna utveckling som gör att blockpolitiken kommer att dö.
Det kommer att ske när den inte längre behövs för att Socialdemokraterna inte längre är den allt annat överskuggande kraften i svensk politik. Den tiden närmar sig.
Det är inte det slopande av blockpolitiken som Socialdemokraterna och Stefan Löfven längtar efter, men det är det som kommer – kanske redan efter hösten val.