Tre mål hemma på Olympia. Motståndarlaget gjorde inte ett enda. Helsingborgarna hade goda skäl att fira i torsdags, efter segermatchen mot Bnei Yehuda.
Redan i tredje minuten gjorde Mattias Lindström mål. Därefter satte Ardian Gashi det andra målet efter en dryg timme, och slutligen nickade Lindström in ytterligare ett mål. Runtom i Sverige drömmer tusentals knattespelare om liknande bedrifter.
På Gothia cup samlas varje år mer än 1 500 lag från 70 olika länder. Med böcker som Världens fotbollsrekord 2011 pluggar knattar som nyss lärt sig läsa in länder, lag och enskilda spelare.
Men, menar vissa, fotboll är inte bara möten, drömmar och sport, utan också politik. Vänsterpartiet kampanjade flitigt för att matchen i Helsingborg inte borde äga rum. Eftersom Bnei Yehuda är ett israeliskt lag, och Vänsterpartiet inte gillar Israels politik, borde svenska lag inte spela mot dem.
Det kan man naturligtvis tycka, men då måste man vara konsekvent. På vilken nivå menar Vänsterpartiet att fotboll blir politik? Är tonåringarna som möts på Gothia Cup representanter för, rentav ansvariga för, sitt lands politik? Eller börjar det först när man lyckats bli proffs, efter många års intensiv träning? Och gäller det alla fotbollsspelare, eller bara dem som råkar ha fötts i Israel?
Visst kan det finnas goda politiska skäl att bojkotta möten med vissa landslag, just därför att de representerar sitt land. Men Bnei Yehuda är inget landslag, och Vänsterpartiet frågar inte ens vad lagets spelare tycker om Israels politik. Man dömer ut dem kollektivt, för att de kommer från det landet. Och när det handlar om V och bojkott, så handlar det alltid om just Israel.